Lycka till och ta hand om varandra

Jens Sjögrens långfilmsdebut är bitvis smärtsam att bevittna. Ibland på grund av pinsamma situationer som uppstår när socialt avtrubbade människor möts, och ibland på grund av det faktiskt är riktigt, riktigt dåligt.
Filmen handlar om pensionären Alvar som relativt nyligt förlorat sin fru och den bittra tonåringen Miriam. I sann “Kan du vissla Johanna”-anda så kretsar historien kring vänskapen mellan den ensamme gubben och det mycket yngre utstötta barnet. Det är också här som filmen blir så fruktansvärt ointressant. Dels för att man sett samma film minst 100 gånger tidigare och dels för att det stundom görs så horribelt uselt.

När man ska berätta en historia som helt och hållet bygger på relationen mellan huvudkaraktärerna så är det absolut viktigaste att karaktärerna är trovärdiga och att man känner med dem. I “Lycka till och ta hand om varandra” så känns Alvar och Miriam rent påhittade (vilket de såklart är), men det gör tyvärr att man inte känner med dem och då inte heller bryr sig för fem öre om hur det slutar.