One Direction: This Is Us

Snabbmat, Osama, mustascher och produktplacering. Oavsett om tingen är triviala eller faktiskt viktiga ämnen så har Morgan Spurlock oftast en rätt lättsamt rolig ingång till dem, med någon slags underfundighet och finess. Hans dokumentärer kännetecknas dessutom allt som oftast av att han själv är väldigt mycket i bild. Därför känns det högst förvånande att han är mannen som står bakom filmen om popfenomenet One Direction. Dock låter det ju lovande, man tänker sig att Spurlock är en människa som kanske kan hitta något roligt i det hela, en nyans av någonting annat än det som förmedlas via gruppens management. Men där gick man bet, minsann.
“One Direction: This Is Us” gör fel redan i sin titel, att den så tydligt visar att det här inte är något annat än den bild av bandet som de gör smartast i att förmedla. I ärlighetens namn vet jag inte ens varför man ska ha en profil som Spurlock till projektet, när filmen inte är mycket annat än en 90 minuter lång reklamfilm för bandet. Men egentligen kan man inte riktigt beskylla honom för det heller, för faktum är att det inte finns så mycket mer att berätta.

Filmen utger sig för att skildra världens största musikaliska framgångssaga, om bandet som inte bara blev störst, utan dessutom blev det på rekordtid. Om det stämmer som de säger i filmen, att vägen dit har varit friktionslös, utan några som helst intriger, så finns inte så mycket att ta i för en dokumentärfilmare. När en av bandets medlemmars förälder berättar om hur sonen inte varit hemma mer än fem dagar på två och ett halvt år sedan de slog igenom, snuddar man vid något som hade kunnat vara en ingång till någonting djupare, men det lämnas därhän för mer kollage av liveuppträdanden och unga män i bara överkroppar.

Det som gör att filmen inte överhettas av den nästan löjliga värme bandet bjuder in till är vartåt denna värme riktas. För minst lika mycket som filmen är en hyllning till One Direction, är det en hyllning till deras fans. Och det är väl här berättelsen ligger egentligen, i hur en grupp fans växte till världsvidder och gjorde bandet störst på jorden. Även om de förekommer som en röd tråd mest genom hela filmen, så görs tyvärr ingen som helst ansträngning till att försöka förstå riktigt varför denna fanskara växte sig så stor. Men han är nåt på spåren i alla fall, Spurlock.

Vidare ska sägas att de längre bitar av deras spelningar som visas verkligen är ypperliga, deras effektiva pop gör sig perfekt på arenorna och jag har svårt att värja mig fullt för dessa helt orimligt charmanta unga herrar, som stundtals är rätt så roliga till och med. Trots att dokumentären är relativt platt och lämnar mer att önska, sitter jag stundtals som förtrollad av detta sanslösa fenomen som är One Direction. Och gåshuden under de enorma spelningarna, när klippning och 3D-effekter samspelar för optimal känsla, kan omöjligt ljuga.