H:R Landshövding

I mötet med de första bildrutorna ter sig tanken på en dokumentärfilm om Uppsala läns landshövding ganska märklig. Den kommer att placeras i samma fack som Erik Fichtelius Ordförande Persson men betraktas ett porträtt av en mindre spännande politiker under en mindre spännande period. Att dokumentären kommer något år för sent är svårt att förneka.
Men Måns Månssons film har långt fler kvaliteter än en traditionellt komponerad dokumentärfilm, med ett anslag som liknar cinéma vériténs och med en estetik som är hämtad från Fellinis djupa svärtor snarare än från tv-produktionens visar sig H:r Landshövding vara en oerhört vacker film.

Filmen här helt befriad från intervjufrågor från Måns Månsson, han gömmer sig istället bakom en kamera utan kommentarer, kameraögat intar en objektiv plats i rummet, ingriper aldrig i händelseförloppet utan låter istället dramatiken dyka upp när den uppstår. Scenerna är sällan klippta, inte ens vid långa tystnader i bilder utan dramatik tar Månsson till ett jump-cut vilket gör att intrycket av filmen blir oerhört sant.

Sedan går det inte att komma ifrån att Anders Björcks karriär har passerat sina mest spännande peakar, filmen är fylld av långtråkiga och lätt tragikomiska invigningar där Anders Björck klipper ett band och får applåder, affärsluncher där inget särskilt beslutas och flygplansresor där absolut ingenting händer. Kameran befinner sig i sin försiktighet långt borta från Ebbe Carlsson-affärer och Frimurarnas dunkla lokaler, det är fullt begripligt men man kan inte neka till att filmen i sin avsaknad av plot och fascinerande intrig känns ganska tråkig. Men det tar inte ifrån den dess skönhet.