Blood Calls You

Linda Thorgren berättar om hur hon reste till Kuba, moderns hemland, där hon träffade Alexis. Hon blev gravid och packade med sitt livs kärlek till Sverige – en tur till rötterna, med returresa till misär. Misshandel präglar förhållandet och Linda lämnar honom. När vi kliver in i historian har hon börjat utforska släktträdet; en reflektion över hur svenske journalistpappan träffade kubanska mamman och hamnade i liknande situation. Befinner hon sig i en otursspiral som går i arv? Kommer hennes dotter en dag att befinna sig i samma sits?
Retoriken i “Blood Calls You” är pretentiös och frågor slängs i alla riktningar. Vi kastas in i virvelvinden där bitarna successivt faller på plats, medan Linda reser till världens alla hörn för att träffa människor som kan hjälpa henne att förstå. Det blir näst intill parodiskt när hon anklagar sin far för att vara självcentrerad – Linda är nämligen en intervjuare som ofta riktar strålkastaren mot sig själv. Hon blir drivande i konversationer till den grad att aggressivitet överröstar ljudspåret, anklagelser spottas ut och klipper bort omgivningens möjlighet till respons.

Emellanåt blir jag förvirrad över vad filmen handlar om; hennes uppgörelse verkar riktad mot världen, och den splittrade agendan sätter så pass många nålar i världskartan att blott en hålslagen atlas kvarstår. Materialet är filmat under flera års tid, men redigeringsprocessen gör inte mycket för att ordna en tematisk filmupplevelse. De olika scenerna och landsflykterna staplas på varandra och trafik uppstår mellan sidohistorierna. Kanske var det autenticitetskomplex som höll henne borta från att bearbeta materialet mer, men då borde hon åtminstone ha tänkt mer dramaturgiskt med passtämplarna.

Det kan tänkas svårt att distansera sig från egna livet för att prioritera narrativ och göra en bra film. Men trots det personliga, emellanåt gripande tilltalet, förblir “Blood Calls You” ett stridslystet reportage som kondemnerar såväl kubanska karlar som manligt genus.