Blå är den varmaste färgen

“Blå är den varmaste färgen” är en film om kärlek – såväl olycklig som lycklig; homosexuell som heterosexuell – på det sätt som en film år 2013 borde vara en film om kärlek. Det är en film om vilsenhet, ensamhet, förvirring, lycka, vänskap – och alla andra adjektiv som på något sätt kan associeras med denna komplexa term.

Adèle befinner sig någonstans i de övre tonåren. Hon lever ett ganska vanligt tonårsliv med allt vad det innebär i form av vardagsbekymmer som killar, alkohol och skola. Någonstans förändras allt när hon träffar Emma och plötsligt börjar känna en dragning mot det kön som det kanske fortfarande inte är socialt accepterat att hon känner en dragning till, varken av sina föräldrar eller sina vänner. Emma är några år äldre, mer erfaren, och i någon mening kanske allt det Adèle alltid letat efter i en kille, men aldrig hittat. Under en tid får vi följa dessa två, såväl i de mest intima situationer (verkligen, var förberedda på det) som i mer publika sammanhang. Vi får följa deras relation ta form, och utvecklas; vi får se dem träffa varandras familj och vänner, och vi får se dem hantera den utomstående värld som inte alltid till fullo accepterar deras kärlek.

I snart tio år har jag skrivit om film. Jag kan inte minnas att jag under dessa år någonsin har sett något som liknar Adèle Exarchopoulos insats i “Blå är den varmaste färgen”. Hon får oss att skratta, hon får oss att gråta; hon är självsäker, men ändå osäker; trygg men ändå vilsen. Hon är tio karaktärer i en på ett sätt som är så skickligt att det tangerar det ofattbara. I detta skapas en av de mest mångbottnade, nyanserade och berörande personportätt jag kanske någonsin har sett på film – och redan i hennes prestation ensam är detta en värdig vinnare av årets Guldpalm i Cannes. Ingen som helst skugga ska falla över medskådespelerskan Léa Seydoux som även hon gör en fullständigt fenomenal insats. I vilken annan film som helst hade jag höjt henne till skyarna; i det här fallet finns det en annan person som stjäl föreställningen.

“Blå är den varmaste färgen” är dock något mer än två ypperliga skådespelarinstaser. Det är en känslomässig berg- och dalbana där såväl toppar som dalar illustreras på sätt som inte bara känns äkta, men också – ur någon form av biopubliksperspektiv – intressanta och engagerande. Det tar några minuter, kanske till och med ett par dussin minuter, innan man köper “Blå är den varmaste färgen” – dess premiss och dess karaktärer. Det jobbas mycket med halvskakig handkamera och närbilder på karaktärerna, och det är i det närmaste ingen musik överhuvudtaget. Det är i den meningen ingen publikfriande film – men det behövs inte heller. När man behandlar ett så pass allmängiltigt tema, och gör det med så intressanta karaktärer och så fantastiska skådespelare, kan det avskalade istället skapa ytterligare ett lager.

Det kommer ta emot för många att bege sig till biografen för att se “Blå är den varmaste färgen”. En tre timmar lång, fransk, guldpalmsvinnare är onekligen inte en publikmagnet i grunden. Vilket är synd. Detta är det mest äkta som har kommit ur den här genren i år, kanske på den här sidan 00-talet. Och när en film är tre timmar lång och man inte har något negativt att säga om längden, är det per definition en väldigt bra film.