Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet

När Narnia dyker upp i dagstidningarnas kulturbilagor kommer den att bli föremål för många överanalyser, karaktärstolkningar och allegorianklagelser. Allt du läser är skitsnack.

Andra världskriget hade just brutit ut och England led under de tyska bombmattorna över London. Tusentals barn skiljdes från sina föräldrar för att transporteras ut på den Engelska landsbygden där de dova explosionerna inte hördes. En hel generation engelsmän räddades på så vis undan kriget och har genom åren underlättat Storbritanniens återuppbyggnad avsevärt. Berättelsen om Narnia tar sin början när de fyra syskona Pevensie lämnar ett sargat London med en adresslapp runt halsen och en tveksam förhoppning om att det kanske blir bättre när de får ett nytt hem.

Anslaget är imponerande, stilistiskt och vackert. De tyska bombplanen över London bildar en introduktion som sätter en standard för filmen. De följande tjugo minuterna är en studie i vackert och innovativt foto, berättelsen går långsamt och miljöbeskrivningarna breder ut sig över filmrullen utan det blir släpigt. Och när barnen anländer till sitt nya hem på en herrgård, långt från allt vad storstad heter, finns heller inget behov av att hasta sig igenom personporträtt och vardagsskildringar.

Sedan hittar Lucy (spelad av 11-åriga Georgie Henley, som för övrigt gör filmens enda riktigt bra skådespelarinsats) en garderob som leder till sagolandet Narnia. Och plötsligt kommer någon på att de bara har två timmar kvar av filmen, och följande två timmar blir ett stressat hafsjobb. Det läggs egentligen ingen vikt vid någonting och filmen blir bara en plastig datorrenderad berättelse om ett Narnia som var bättre när det gick som teveserie för tio år sedan.