Ciné möter Lena Olin & Tuva Novotny

Spända journalister har samlats i ett av alla Grand Hôtels rum och krypin för att möta två av Sveriges absoluta skådiselit: Tuva Novotny och Lena Olin.

Jag knäcker en läsk i det kvalmiga rummet och smakar på hotellets gratiskarameller. Gott.
En stol lockar med sitt röda frottésäte, frestelsen blir stor och jag sätter mig för att invänta huvudpersonerna. Så kliver de in, allihop med egen namnskylt utan ett enda stavfel. Kvartetten vitsar och har kul, man ser att de är ett gäng som gillar att jobba tillsammans. Lena Olin har ett utseende som påminner om vilken amerikansk filmstjärna som helst, stiliga kläder och allmän elegans. De andra har också ett självsäkert utseende, de vet att de kan sin grej. Persbrandt har ett par fräcka solbrillor och ett pillimariskt leende. Tuva har flugit från USA för att kunna delta. Och så börjar journalisterna hagla fram sina frågor som ett gäng skjutglada maskingevär.

Lena Olin får frågan om varför hon ställde upp, eftersom hon lär få hem tillräckligt med andra goda filmerbjudanden till sin lya i New York. Hon säger att Simon ringde hem till henne och berättade om filmen och det fanns något hon tyckte om med den. Simon skickade därför manuset som Lena läste.
– Så satt jag i en stor bil på väg hemåt då han ringde, berättar Lena. Jag sa att om ungefär tjugo minuter bryts vårt samtal, för jag vet att vid en speciell väg tappar man mobiltelefonskontakt. Lena knäpper med fingrarna för att visa hur fort man tappar kontakt.
– Hans lasersvar som han gav mig innan samtalet bröts var väldigt imponerande. Jag fick svar på allt, glasklart. Tillsammans med en gripande historia var det detta som gjorde att jag tog rollen.

Vanligtvis får inte Lena så många erbjudanden om roller i skandinaviska filmer. Eller de skickas till agenturen och kommer inte fram till henne. Mycket som kommer till hennes agentur får hon inte se. Det finns inget intresse på grund av budgeten i skandinavisk film. Därför sorteras de direkt bort av agenturen.
– Det är filmer man får två spänn och en Festis för, jämfört med anbuden i Amerika.

Lena Olin skulle dock gärna arbeta mer med europeiska projekt.
– Eftersom budgeten inte är så hårresande hög, kan man här göra filmer som är modiga. Man vågar berätta historier som kanske inte miljontals människor kommer och ser. Man vågar satsa på karaktärer som kanske inte är älskade av alla. Känner Lena igen sig själv i rollen som en mamma som förlorar sin son på grund av en vårdslös pappa?
– Nej, det kan jag inte, det kan jag inte ens föreställa mig. Det är situationer som är svårhanterliga för skådespelare, för mycket kan man göra anspråk på och säga, jag förstår hur du känner dig, men det här kan jag inte ens föreställa mig. Det kan nog ingen som inte varit i den situationen.
Lena får frågan om vad hon tycker om manusförfattare som också regisserar, som i Stahos fall. Det tycker hon beror på vem som författat.
– Ibland kan en författare vara alldeles för förälskad i sina ord, så man blir galen, säger hon. Att orden är ristade i sten och det går inte att ändra på.
Lena tycker däremot om det i de fall där man är fri och kan se, då är det bara roligt, då är det fantastiskt.
En man bredvid mig undrar vad Tuva gör i USA just nu. Kommer vi få se henne i någon film där, är det ett kontrakt på gång? Tuva svarar att hon bara är på semester, surfar och tar det lugnt. Inget filmkontrakt är aktuellt just nu.
Eftersom vi hört varför Lena ställde upp i filmen undrar man ju självklart varför också Tuva tackade ja.
– Därför att Simon är den mest kreativa, inspirerande och smarta människa jag någonsin träffat.
– Sista frågan, säger samordnaren av presskonferensen. En mättad tystnad sprider sig i rummet.
– Då tackar vi för oss.
Tack.

Foto: Max Landergård, för Ciné.se