Ciné möter Noah Baumbach

Karaktären baserad på dig själv, Walt, känner så mycket press för att vara djup att han till slut gör plagiat på en Pink Floyd sång. Kände du så?

Det var aldrig så att mina föräldrar försökte göra det intellektuella livet svårare för mig, de försökte hjälpa – men som vuxen blev jag medveten om den interna pressen. Mina föräldrar kunde få vad som helst att låta troligt, även delad vårdnad som tas upp i filmen, fick de att låta rimligt.

När förstod du att det inte var så?
Troligen inte innan jag skrev manuset. Det kanske var så att jag kom underfund med detta under tiden som jag skrev. Jag har också förstått att jag uppfattade relationer som sanna och riktiga. Jag gjorde min första film när jag var 24, och jag hade en idé om vem jag ville vara. Det var inte för ens jag fyllt 30 som jag förstod att jag var en annan person.

Vad trodde du att du skulle bli?
Jag var hela tiden orolig om hur folk skulle reagera. När jag var 30 blev det kris. Rent allmänt, jag tror att jag ville göra mer känslosamma filmer som inte handlade om att vara smart eller inte.

I New York, finns det inte en press om att kunna skryta?
Definitivt. I filmen så pratar Walk om böcker som han aldrig läst, men han vet vad det är tänkt att han ska känna för dem. Jag tror att det där jag kände förut, jag var medveten om vad man skulle känna, när och hur, utan att egentligen veta varför eller hur.

Du har sagt att dina föräldrar gillade filmen, men jag kan inte förstår din fars godkännande av fadern i filmen, eftersom han förstör allting för alla.
Jag tänker inte låtsas om att det är min kompis pappa, men det är nyskapat, och min pappa har skrivit om sin pappa också. Jag tror att han kunde förstår filmen som en film och inte som en berättelse ur vårt liv. Vad sa han efter filmen?
Han gav mig faktiskt en komplimang. Han sa att han i slutet blev helt träffad av filmen och att han kände sig som den yngre brodern. Det var känslofullt att höra från honom.

Var det allt?
Det var ett telefonsamtal, jag var i Paris, efter omständigheterna antar jag att det inte var mycket mer han sa. Jag tror att båda antagligen måste se filmen igen, och om två år vet de vad de tycker.

Filmen är bra som underlag för skämt runt middagsbordet?
– Om vi fortfarande åt middag tillsammans.