Ciné möter Klingberg, Lundqvist och Karlsson

Solen skiner över Stockholm igen. På ett av Sveriges bästa hotell sitter Jonas Karlsson och Anja Lundqvist. De bjuder på godis och pratar om hur rolig “Offside” var att spela in. En journalistkollega bombarderar skådespelarna med frågor de redan fått svara på trettioelva gånger. “Hur var det att spela in filmen?”, “på vilken väg började ni jobba med ‘Offside'”, “vad var svårt?”, “hur var det att jobba med en regissör som tidigare varit skådespelare”, “är ni intresserade av fotboll?”. Jag lyckas låta bli att himla med ögonen. Det var ju inte det jag vill prata om.

Svaren är lika självklara som frågorna tråkiga. Båda svarar att de gillar fotboll, båda svarar att de tycker “Offside” är rolig och båda älskade att jobba med Mårten Klingberg.
– Jag är intresserad, men antagligen inte lika mycket som Jonas, säger Anja Lundqvist. En fråga utan djup och ett svar jag själv kunnat skriva utan att fråga. De fortsätter att förklara att det var roligt att jobba med Mårten Klingberg.
– Jag såg filmen för några månader sedan, säger Anja Lundqvist igen. Det var i en liten biograf på Sandrew Meronomes kontor, och jag kunde inte låta bli att skratta hela tiden. Det var en underbar film. Hon tar en paus för att tänka över sina ord.
– Vad var det vi sa förut Jonas?
– En easy-listening-film, va?, svarar Jonas Karlsson som suttit tyst.
– Nej, det var något annat. Jo juste, “feel good”. Det är en “feel good”-film, fortsätter hon och skrattar högt när hon inser hur fel det första begreppet var.

-Tillsammans med manusförfattarna jobbade vi hårt på att filmen skulle bli mer än en sportfilm. Den skulle handla om riktiga relationer. Jag ville inte att Anders skulle bli den där “charmige slarvern” man ofta ser, förklarar Karlsson.
– Det andas “klipp dig och skaffa dig ett jobb” kring honom, fortsätter Karlsson.
– Anders städar, tvättar och fixar. Det är inte det som är problemet mellan honom och hans fru Åsa. Han säger till och med vid ett tillfälle i filmen “Jag gör ju allting för alla människor i hela världen”.

– Jag vill göra film med själ, säger Jonas Karlsson och får medhåll från Anja Lundqvists håll. Han menar att “Offside” har en själ, och hans kollega fortsätter med att förklara hur mycket hon älskar karaktärerna.

– “Offside” är ju inte som vilken polisfilm som helst, fortsätter Karlsson. Samtidigt kliver filmen regissör, Mårten Klingberg, halvtimmen försenad, in i rummet. Med sju Beck-filmer som skådespelare på meritlistan kan han inte låta bli att le och boxa Jonas på armen.
– Snackar ni skit om polisfilmer nu? Beck antar jag…
– Nää, asså, säger han samtidigt som jag avbryter honom.
– Så, det blir inga polisfilmer för dig, Jonas?
– Asså, är det ett bra manus så håller jag ju alltid dörrarna öppna, svarar han, precis som alla skådespelare och regissörer svarar.

Mårten Klingbergs examensfilm från Dramatiska Institutet, “Viktor och hans bröder” vann 2003 Guldbaggen för bästa kortfilm. Klingberg känns intressant. Han kan representera dagens regissörer. Jag vill veta mer om hur klimatet ser ut i dag.

Hur ser marknaden för kortfilm ut i Sverige? Finns det någon kommersiell bas, och vad betyder kortfilmer, för att du senare ska kunna göra långfilm?
– Det finns inget kommersiell marknad för kortfilmer i Sverige. Eller någon annanstans i världen. Kortfilmer är viktiga på de sättet att de är en referens när du ska gå vidare och göra långfilm. Det är som att göra en reklamfilm för sig själv. Mårten Klingberg, Anja Lundqvist och Jonas Karlsson.

Idag är det väldigt enkelt att spela in sina egna filmer, när vi pratat klart, här i dag, kan jag springa hem och filma, och vara klar med klippningen ikväll. För dessa amatörfilmare, med drömmar, finns det någon väg som är ‘rätt att gå’?
– Kortfilm är ju jävligt kul att göra. Det är en etapp på vägen att bli långfilmsregissör. En del av utbildningen, så att säga. Man kan ju skicka iväg sin film till alla festivaler i Europa och hela världen. Då kan man kamma hem en jävla massa prispengar, säger han och tittar på Jonas Karlsson som skrattar.
– Man kan ju hamna lite var som helst, säger Karlsson.

Mårten Klingberg vet vad han snackar om. “Viktor och hans bröder” erhöll flera internationella festivalpriser i bland annat Ryssland, Taiwan, Tyskland, Frankrike och Finland.
– Du vet. Man får en jävla massa gratismat på festivaler. Sen får man åka ner till någon obskyr festival i Tyskland där Mercedes Benz är huvudsponsor. Gratis hotell, gratis käk, och sen kammar man ju hem en schysst prischeck.

Med andra ord så finns det en kommersiell marknad för kortfilm, men inte i Sverige?
– Ja och nej. Det finns ju några få som kan livnära sig på kortfilm, men de är väldigt få och det är en svår marknad. Sedan får du ju inte heller alla pengar själv, som regissör. Man brukar dela upp det där. Och det är därifrån jag har lärt mig att man måste skriva kontrakt innan man filmar. Annars kan det bli en himla massa problem om vem som ska ha vad.

Även om alla skådespelare säger att de är fotbollsintresserade är det antagligen bara Mårten Klingberg som kan säga det, och mena vad han säger. Han har ett diskret broderat Aik-märke på sin sko och har tidigare sagt att han helst gjort filmen med skådespelare som var just, Aik-are.
– För att citera Anders i filmen: “fotboll är inte bara fotboll”. Det är en kvasiföreteelse där man kan ösa in vad fan man vill. Det är därför det står frustrerade människor på läktaren och skriker “fitta” en hel match, säger han.

Och även om “Offside” inte är en djup film så säger Klingberg att de är aldrig vad de försökt uppnå.
– Jag vill ha en balans mellan allvar och humor, och det tycker jag att det finns i både “Offside” och “Viktor och hans bröder”. Men det är klart att humorn väger över lite i den här filmen. Innan Mårten kommit, då vi inte ens visste om han skulle komma eller inte hade jag klagat på filmens klyshor och att man målar upp små städer på samma sätt i film efter film. Anja Lundqvist hade svarat att “mer än hälften av Sveriges befolkning bor i en småstad” och Jonas Karlsson hade inte hållit med mig, “jag tycker inte de, ‘Offside’ har något speciellt, framförallt karaktärerna”. Klingberg skrattar dock åt vad jag tycker om klyshorna.
– Jag satte nästan en ära i att det skulle vara på det sättet. Jag ville uppfylla vissa förväntningar. Det är ju det man vill ha när man ser en fotbollsmatch: det ska vara spännande men det egna laget ska vinna. Det är hur det görs som är viktigt.

Foto: Filip Hallerfelt
Assisterande reporter: Nikolai Schnackenburg