Ciné möter Michael Nyqvist

Någonstans är det först när skådespelare blir intensiva som man börjar älska dem. Det går verkligen uppskatta en lågmält anonym rolltolkning, när Robert Sean Leonard gör sin bästa roll någonsin i “Tape”, men de enda namnen du kommer ihåg efteråt är Uma Thurmans och Ethan Hawkes. Det är de där riktigt kraftfulla porträtten som förmår framkalla riktiga känslor, som uttrycker sig fysiskt genom gråt och rysningar. Där filmmediet drar iväg till platser där verkligheten glöms bort, eller åtminstone tappar sin betydelse.

När Philip Seymour Hoffman vågar släppa sig själv och röst, minspel och kroppsspråk förvandlas till Truman Capote, när Michael Madsen sugs fast i bronkialslemmet och det söndertuggade gummit från Stealers Wheel, som får honom att skära av människors öron. Eller när Michael Nyqvist som Daniel Daréus låter näsblodet forsa över frackskjortan medan han genom dirigentrollen skapar musik.

Det är den intensiteten som naglar fast mig vid filmduken. Som med häftklamrar och tryckluft nitar mig så hårt att jag börjar gråta. Det finns alltid närvarande i Nyqvists roller, den där kraftfullheten som drar uppmärksamheten till hans skådespel även om han befinner sig i bildens periferi, långt bortom kamerans fokus. Jag inser det, när jag ser om “Så som i himmelen”, att det är inte Helen Sjöholms röst när hon för första gången framför Gabriellas sång, utan de uttryck, de känslorna, i Nyqvists ansikte som skapar tårar i mina ögonvrår.
– Jag tror att det är när man, börjar Nyqvist men hejdar sig. Han funderar en stund över vad som får oss att gråta framför film, och fortsätter sedan.
– När vi människor oskyldigt och glädjefullt upplever någonting, och helt plötsligt möter livet. Och det handlar om att våga upptäcka det där, börjar vi planera gråttillfällena, då går det inte, framlägger han.

Han sitter i en grön skinnsoffa på ett stockholmshotell, fingrar lite förstrött på sin halsduk och ursäktar sin förkylning.
– Jag hade inte tänkt bli skådespelare från början. Jag skulle göra något helt annat, men en kompis sa att jag skulle börja spela teater, hon var tjej och man gör ju som de säger. Jag såg ju film då också, tyckte att Dustin Hoffman och Robert DeNiro var duktiga, men jag började med teater och ville egentligen mest spela rolig. Men så fick jag spela upp en scen ur Brott och straff, och det var en upplevelse som jag aldrig haft tidigare, jag fastnade totalt. Det är den känslan jag söker, kommer inte det vill jag inte vara med. – Det dröjde länge innan jag började se mig som skådespelare. Det var nog när jag gjorde en pjäs för Lars Norén som jag för första gången kände att jag inte var utbytbar. Tidigare fick man alltid vara orolig för att bli sparkad. Men det var då jag kände att jag blev skådespelare. Lars och jag har alltid oerhört roligt ihop, han är en ordkonstnär och urkul att vara med. Han har ju regisserat mig flera gånger sedan dess, men han instruerar aldrig. Han frågar.

Jag förstår hur nära han står Norén först när jag frågar om hur det är att gå in i en roll så totalt, och Nyqvist bara tystnar. Deras vänskap märks av i varje mening han uttalar, för Nyqvist är liksom Norén en ordkonstnär av rang. Man inser efter en stund att de långa tystnaderna som uppstår mellan fråga och svar inte beror på att han missuppfattat frågan – Nyqvist är mycket klipsk – utan att han ogenerat tar den tid han behöver för att konstruera ett svar så bildtätt och målande att man njutningsfullt drunknar i hans metaforer.
– Jag känner ungefär… som att det är något viktigt på gång. Man ska landstiga i Normandie och är man kliver i land viner kulorna omkring en. Kaos. Sen är det som att någon kommer fram, och ger mig en lins, och så ser man allt ur en annan vinkel.
Är det inte svårt?
– Det är det svåra som är kul. Jag vill spela roller i utkanten. Fuglesangs svartsjuka kompis som får stanna på jorden, eller han som fick sparken ur The Beatles. Jag skulle vilja spela extrem överklass, en engelsk tweedgubbe. Du vet, gubbar med livrem, kam, almanacka och checkhäfte. Galoschgubbar, som…

Och han bara fortsätter. Bilderna i hans huvud finns i varje ord han formar. Jag övertygar mig om att det är arvet från Norén som tala.