Ciné möter Ang Lee

Jag tänker inte på det då, men inbillar mig i efterhand att det är något väldigt speciellt med Ang Lees sätt att ta i hand. Liksom tryggt utan att vara stadigt, ett handslag som särskiljer sig mer genom sitt sätt att greppa, än hur hårt det gör det. Det är lätt att se en helhet i honom som karaktär hans arv som filmare är tydligt och reflekteras klart i hans filmer vilka, precis som hans handslag, griper mig mer genom sitt att gripa, än hur kraftfullt de gör det.
– Mina filmer handlar ofta om att försöka vara ärlig med vem man verkligen är, att bejaka sitt undermedvetna, samtidigt som man måste kommunicera med sina medmänniskor. Om att vara resonabel, tillmötesgående, om att göra det rätta. Jag har alltid haft väldigt svårt att hantera konflikter, och jag använder alltid bortträngning som ett sätt att hantera det verkliga problemet. Alla mina filmer reflekterar nog min karaktär och mitt liv. Varje gång jag gör en ny film försöker jag göra något nytt, men jag faller alltid tillbaka till den tematik jag alltid gjort film på, förklarar Ang Lee från en soffa på Grand Hotel under sitt besök i Stockholm.

Han talar väldigt lågt och stannar ofta upp mitt i meningar för att välja rätt ord, men är ständigt lika välformulerad. När intervjun närmar sig ämnen som han har svårt att prata om kan man ana en lätt darrning på rösten, men det är inga frågor som han undviker att svara på, och han leder själv in intervjun på ämnen som märkbart engagerar honom känslomässigt. Han är här för att marknadsföra Lust, Caution, men det är inte förrän efter en lång stund han börjar prata om den specifikt, som om han medvetet försökt distansera sig från den.

– Jag har undvikit att se Lust, Caution väldigt länge. Det fanns en period då jag verkligen uppskattade att se den, men nu vill jag bara komma bort från den. Den har varit en renande upplevelse för mig, som att gå igenom en katharsis, den har gjort mig deprimerad, och jag har försökt tränga bort allt som har med den att göra. När filmen haft premiär gick jag tillbaka till studion där vi filmade Lust, Caution, och några av studioarbetarna som jag hade jobbat med var kvar där och höll på med inspelningen av The Mummy: Tomb of the Dragon Emperor och byggde om scenerna för den nya filmen. Det var enkla pengar för dem, lätt arbete, bra betalt, raka motsatsen mot att jobba med mig. Ändå var de glada att se mig. Den dagen stod jag på samma plats, men den saknade själ, som att all känsla hade lämnat inspelningsplatsen när filmen lämnat den. Morgonen efter det vaknade jag upp och kände att allt jag hade burit på i två år hade jag äntligen lämnat bakom mig. Och sedan dess, det är kanske en-två månader sedan, har jag undvikit att se filmen igen. När han pratar om sitt arbete upprepas hans korta beskrivningar av olika depressioner i hans liv, som med närmast regelbunden frekvens drabbat honom under hans filmproduktioner. En av dessa depressioner låg över honom när han för snart två år sedan besökte Fårö och Ingmar Bergman.

– Hans beröring. Det jag minns mest var hans beröring. Han tycker om fysisk beröring, och när man pratar med honom greppar han tag i en, jag tror att han gillade att verkligen känna den han pratade med. Hans beröring var väldigt mjuk, väldigt moderlig, vilket väckte märkliga känslor hos mig eftersom jag alltid associerat honom med fadersproblematik, relationen mellan honom och hans far, och mig och min far. Jag ser Ingmar Bergman som den som tog min oskuld. När jag var 19 år och för första gången medveten om att jag såg konstfilm var när jag såg Jungfrukällan. Efter det har mitt liv förändrats. Jag kan inte riktigt verbalisera mitt möte med honom. Det var väldigt moderligt. Den dagen på Fårö gick jag till flera av inspelningsplatserna han använde i Persona och Skammen, jag rörde vid vattnet, simmade i det och satt långa stunder och mediterade. Det var som en renande pilgrimsresa för mig. Jag hade gått igenom en depression precis innan resan och när jag träffade honom blev jag som upplyst på nytt, och jag kunde åka hem igen med ett klarare sinne och ny energi. Innan jag åkte berättade han att han hoppades få leva tillräckligt länge för att få se Lust, Caution som jag jobbade med då, och när jag ett år senare hörde nyheten om hans död på radion satt jag i bilen på väg till jobbet. Vi höll på med efterproduktionen och var bara någon månad från att kunna skicka filmen till honom.

Ang Lee kommer alltid att minnas hans handslag.