Ciné möter Rian Johnson

Rian Johnson hade precis fyllt 23, gått ut filmskolan tillsammans med Richard Kelly och skrivit sitt första filmmanus när han började drömma. Under sex år försökte han få loss pengar för att filma sin första långfilm, han tog småjobb och började tvivla på sig själv och undrade om han någonsin skulle bli en filmregissör. Efter sex år tog han den sista utvägen, han tiggde ihop pengar hos vänner och familj, frågade sin före detta skola om han fick filma hos dem, ringde Joseph Gordon-Levitt och filmade “Brick”.
För Rian Johnson var “Brick” början på drömmen. Nu har han gjort film med två Oscarsvinnare, en Oscarsnominerad och ett gäng andra duktiga skådespelare. Rachel Weisz ringer inte upp vem som helst och frågar om hon får vara en del av ens nästa film, men för unge Rian Jonson från Maryland blev det just så.

– Jag skrev “The Brothers Bloom” efter att “Brick” hade visats på Sundance, vilket var 2005, och sedan hade den inte premiär fören mitten av 2006, så jag skrev “The Brothers Bloom” under det året. Det tog ett tag att hitta rätt produktionsbolag och så…

“The Brothers Bloom”, Johsons andra långfilm kostade drygt 25 miljoner dollar och spelades utan undantag in i Östeuropa. Och Johson levde mer eller mindre hela sitt liv på den svallvåg Brick hade skapat. Han kunde sälja sin idé utan att någon ens sett hans första film. Independentdistributören Focus Features köpte distributionsrätten och box office-resultatet blev bättre än någon hade kunnat förutse.

– Det är klart att “Brick” var en stor bidragande orsak till att “The Brothers Bloom” blev av. Det var enklare att få finansiering till “The Brothers Bloom”. Men sedan tog det ju några år, castingprocessen tog lång tid, innan vi startade filma.

Jag följde aldrig själva processen, från koncept till att kamerorna började rulla, men var det många som hoppade av och på under det året?

– Absolut, vi hade aldrig någon som var helt bunden till filmen förrän vi började filma. Man måste hela tiden beakta att olika personer och skådespelare hoppar av och på hela tiden.

Är det jobbigt?

– Helt ärligt, ja, även om det är rätt kul, men det kan bli väldigt jobbigt.

Säg att Sean Penn säger att han ska göra din film på måndag, så börjar du fira med din familj och dina vänner, och sen hoppar han av på fredag, det måste vara frustrerande.

– Du lär dig snabbt att inte fira. Man lär sig väldigt tidigt att innan du är på inspelningsplatsen, är ingenting säkert. Men det är bra också, det är nyttigt att tvingas föreställa sig filmen med flera olika personer, speciellt när du själv har skrivit filmen. Du kan inte blockera dig själv vid en vision…

Skrev du filmen med någon speciell i åtanke, någon som skulle fungera extra väl?

– Nej, inte alls.

Många säger ju att de nästan enbart skriver sina filmer för specifika skådespelare, stämmer sånt eller är det skitsnack?

– Jag vet inte…

Det kanske är de största regissörerna som kan få vem de vill, då kan de också skriva rollerna för vem de vill?

– Ja, så är det nog. Har du den möjligheten vore det väldigt kul att göra. Jag gjorde det inte, jag skrev den så neutralt som möjligt och försökte att inte alls tänka på folk som skulle passa för rollerna. Jag visste ju att det skulle bli jobbigt att få de skådespelarna jag ville. Men, vi fick ju en riktigt bra cast tillslut, jag skulle inte kunna föreställa mig andra personer i deras roller. Men det hade varit omöjligt att föreställa sig när jag väl skrev den…

Tror du att du kommer göra det? Skriva filmerna för specifika skådespelare?

– Jag skulle älska att ha den friheten, att gå tillbaka och jobba med samma skådespelare. Jag ser verkligen fördelarna med det, så länge man fortsätter att utvecklas som en artist.

Det måste vara bekvämt för alla som är involverade också, ni kan spela in filmen snabbare, du vet vilka de är och vice versa, det blir mer intimt.

– Speciellt vid castingen, jag kan förstå varför Scorsese jobbade med De Niro och nu med DiCaprio eller Soderbergh med Clooney. I synnerhet när du jobbar med en independentfilm, så är det enklare att få filmen gjord. Joseph Gordon-Levitt, som jag jobbade med i “Brick” har jag blivit nära vän med och han kommer jag att jobba med i framtiden.

Det kan jag förstå, han är en duktig skådespelare.

– Han är väldigt kreativ och vi förstår varandra väl. Han är en filmskapare också, han gjorde nyligen sin första kortfilm som han skickade in till Sundance, jag hoppas han får visa den där. Han är en riktig talang.

Snackade du med Joseph när du utvecklade den här filmens koncept?

– Nej, jag stängde mer eller mindre in mig i ett rum och bara skrev. Det började med att jag ville göra en film om fifflare. Känner man till genren skapar det många olika alternativ till hur man ska gå till väga, man får gränser man tvingas hålla sig inom. Och för mig handlade det om att berätta en historia och hur historier blir en del av det riktiga livet. En fifflare är egentligen en historieberättare… Det handlar om att berätta en historia inom historian?

– Ja inom historian inom historian och så vidare. Alla tar in världen omkring dig och återberättar den till dig själv, som en historia. En del i att vara en bra människa är att vara en god berättare och ha humor.

När du skriver den här typen av film vad tittar du på för filmer för att inspireras?

– För den här filmen tittade jag mycket på “8½”, mycket för att den handlar om en man som fastnar inuti sin egen berättelse. Jag älskar Fellini och det är antagligen min favoritfilm av honom, även om jag älskar alla hans filmer. Hela den värden han skapar eller Kusturica eller Terry Gilliam, är något jag själv vill försöka uppnå.

Det handlar om att lura åskådaren? När jag såg filmen tappade jag bort mig ibland men efter ett tag får han aha-upplevelser och förstår vad du eller någon annan egentligen försöker säga.

– Vid sista scenen menar du?

Det blir en mer aktiv process för dig som åskådare, du måste tänka och blir mer engagerad, du kan inte titta på filmen på din ipod, då kommer du att missa någonting.

– Exakt, då kommer du att få en större belöning mot slutet av filmen. Och sådana filmer är mina favoritfilmer, men det är svåra att få gjorda, de kräver mycket mer av publiken.

Jag hörde att du känner Richard Kelly och hans filmer är mycket på det sättet också.

– Det stämmer, vi gick på filmskolan tillsammans och Donnie Darko är exakt en sådan film. Såg du Southland Tales?

Jag såg första timmen, den fångade mig inte, tyvärr.

– Jag tror han gör en studiofilm nu, så han har kommit en bra bit på vägen. Richard tog examen från filmskolan 1996, samtidigt som mig och har gått samma väg sedan dess kan man säga, vi gjorde mycket kortfilmer när vi var yngre.

Efter all den tiden och alla drömmar måste det kännas väldigt skönt att verkligen vara en del av filmindustrin.

– Det är väldigt surrealistiskt. Jag tänkte på det nyligen, jag har en kompis som bor här i Stockholm och jag träffade henne igår och vi hade inte träffats på flera år. Senast hon såg mig var när jag var 13 år gammal och gjorde mina filmer på gatan med mina kompisar. Och nu…

… är du en stor regissör.

– Inte stor, men en regissör i alla fall.

Du får betalt för att göra film och folk är villiga att investera mycket pengar för att dina idéer ska bli verklighet.

– Ja, och du ser, jag kan inte säga ja till det du sa, allt är fortfarande extremt surrealistiskt, det är allt jag har velat göra sedan jag var ung och jag visste ju att chansen att bli en regissör var extremt liten.

Det måste ha inneburit mycket ångest innan du fick din första film gjord.

– Ångest är ett starkt ord, men det var mycket stress. Jag skrev ju “Brick” när jag var 23 och jag spenderade sex år med att försöka få pengar för att göra filmen. Och det var ofta under den perioden då jag trodde att det aldrig skulle bli någonting av mig.

Ifrågasatte du dig mycket?

– Absolut, man funderar över om filmskapande kanske inte är vad man är skapad för. Men det var nyttigt, jag är glad att jag fick genomgå den perioden och inte gjorde filmen när jag var 23. Det fick mig att fundera och tänka på vad som skulle hända om jag inte fick filmen gjord. Jag var tvungen att finna ett sätt att ändå bli lycklig och leva mitt liv. Vad är det egentligen som gör mig glad när jag gör film?

Men när all tid passerar och du slutligen får göra filmen känner du inte att du sätts under extrem press? Det är allt eller inget.

– Absolut, så är det och det hjälpte, och det var min familjs pengar det handlade om. Vi gjorde den väldigt billigt och det var det enda sättet den kunde bli gjord på.

Och de fick tillbaka sina pengar.

– Det var den största lättnaden, tur för mig, annars hade jag inte suttit här idag.