Ciné möter Tarik Saleh

Det är något visst över att tala med mindre etablerade filmskapare, personer som inte har gjort 14 miljoner intervjuer i sina dagar och slänger ur sig floskler och standardiserade svar på varje fråga som om de vore lika självklara som flingorna på frukostbordet. Tarik Saleh har kanske gjort årets mest uppmärksammade svenska film. Han har rest jorden runt och varit på över 20 filmfestivaler, vunnit pris i Venedig och fått ett gott mottagande både av publik och kritiker. Trots det känner han ingen stolthet över “Metropia”, det verk han har lagt ned sju år på att skapa. När han under Stockholms filmfestival möter press för att marknadsföra sin film får jag en pratstund med honom, en pratstund som inleds med att tala lite filmkritik.
– Det finns ju många regissörer och skådespelare som undviker att läsa recensioner. Jag tycker att det är ganska roligt, även att läsa recensioner som är kritiska. Jag tycker att det är intressant att se hur pass olika filmen uppfattas. Ofta läser jag recensioner om “Metropia” och när de beskriver handlingen förstår jag inte ens att det är min film.

Man kanske kan få en del bra tips också, känna att det här hade jag kunnat göra bättre?

– Jag vet inte, man tar ju in väldigt mycket kritiska röster under en filmprocess, det måste man göra. Problemet är att det väldigt sällan är någon annan som sitter på lösningen. Jag är egentligen inte intresserad av att veta vad någon tycker, utan snarare hur någon har sett eller upplevt filmen. Det är ofta en nyhet för en. Jag är helt säker på att din upplevelse av “Metropia” är annorlunda än min. Och på ett sätt är det därför mer intressant för mig vad du tycker än vad jag tycker. Eller, rättare sagt, vad du känner än vad jag känner eftersom jag ju ser excellark och siffror och produktionskalkyler. När jag precis var färdig med filmen hade jag inte ens själv hunnit separera mig själv från den och då upplevde jag all kritik riktad mot mig själv. Och jag är inte en person som gillar att bli bedömd.

Men ändå läser du recensioner?

– Ja, när jag insåg att filmen lever sitt eget liv kunde jag faktiskt gå in i en sorts känsla av att “det här tycker jag om, med den här filmen” med utgång från mig själv, och så här tycker den personen. Mina favoritfilmer har oftast bemötts med viss misstänksamhet, och all kritik är ju per definition väldigt subjektiv till att börja med. Det vet ju vi, att vi bedömer svensk film och utländsk film enligt helt olika måttstockar. Jag menar, om man på fullt allvar ska säga att “2012″ ibland är en tvåa eller en trea (på en femgradig betygsskala), medan “Apan” är en femma så måste man ju förstå att det är enligt helt olika premisser som man bedömer dem.

Sedan görs väl filmerna också efter ganska olika premisser? Se till exempel på budgetskillnader om vi ställer svenskproducerad film mot Hollywoodfilm.

– Ja, absolut. Jag tycker att ett intressant exempel är “Låt den rätte komma in” som betraktades som en fyra generellt. Jag menar, den fick ju bra kritik i Sverige, men ändå inte bättre än en fyra. Och då är det ändå en film som finns med på IMDb:s lista över världens 250 bästa filmer någonsin. Då måste man på något sätt ändå se, att i Sverige tittar vi på ett annat sätt på våra filmer. Det är något sympatiskt med det också, men det första jag var tvungen att göra när jag började med den här filmen var att befria mig från tanken hur den skulle bemötas i Sverige.

Tarik dröjer ofta med svaren, tänker länge och väl på hur han ska formulera dem och gräver djupt in i hjärnbalken för att hitta informationen han söker. Han slentriansvarar inte på frågorna utan delar gärna med sig om de åsikter och tankar han har om sitt första riktiga filmprojekt.

Jag vet att du har jobbat mycket med journalistik tidigare i livet, jobbade du någonsin med film då?

– Nej. Men jag mötte Kristian Petri igår och han berättade att Truffaut har sagt att alla människor har två yrken, ett av dem är filmkritiker. Och det är ju klockrent. Det vet jag ju själv när jag sitter och tittar på film, tag till exempel “2012″ som jag såg i måndags och inte tyckte var bra. Helt fantastisk filmupplevelse, men ingen bra film. Då känner jag ju att jag vet vad felet är. Betyder det att jag kan göra “2012″ själv? Nej, det gör det inte. Det är väldigt få personer i världen som klarar av att genomföra ett sådant projekt.

Och skulle du tala med regissören bakom “2012″ så skulle han säkert inte hålla med dig om det som du tycker är fel…
– Nej, precis. Troligen har Roland Emmerich, som regisserat “2012″, ännu hårdare kritik mot den här filmen än vad du och jag någonsin kan ha.

Kan du känna så med “Metropia” också?
– Ja, absolut. Absolut! Det är därför jag tycker det är så roligt att läsa kritik också eftersom jag inser att kritiken inte är någonting i jämförelse med de slutsatser jag själv har Och de slutsatser jag har är ofta oerhört tekniska. Men man ska inte recensera sina egna filmer, det är svårt som fan. Det finns egentligen bara en sak jag kan säga om Metropia, det är att jag har aldrig sett något liknande själv, vilket är både på gott och på ont. För när man ser någonting man aldrig har sett förut så är det så mycket saker man måste ta ställning till.

Och man har kanske ingenting att ställa det i relation till heller…
– Nej, precis, och det är på något sätt en känsla som är väldigt svår att greppa själv. Den färdiga filmen ligger ju jättenära vad det var jag ville göra, vilket ju också är obehagligt. Jag menar, det var ju som sagt sju år sedan som projektet föddes, och att då se en vision besannas väldigt nära det jag ville göra för sju år sedan, det är ju som att se ett monument över ens egna fantasier och tänka “vad i helvete, hur kunde jag ha en sån här vision?”. Folk frågar hela tiden mig varför jag inte är stoltare över det jag har gjort. Svaret är helt enkelt för att den är så självklar för mig i hur det blev och vad det är. Jag önskar nästan att det var så att någon annan hade gjort filmen. Jag hade nog gillat den om jag inte själv hade gjort den. Men är det alltså så att du inte ens kan säga att du är nöjd med den?

– Jag är nöjd med den. Jag är mer än nöjd med den, men jag kan inte titta på den. Jag kan inte sitta i en biosalong med publik och titta på den. Jag har sett filmen tre gånger med publik. Jag var tvungen att titta i Venedig och då var jag inte ens mentalt närvarande. I Texas var jag tvungen att titta för att Alexander Skarsgård kommit och skulle titta för första gången, och jag kunde bara inte säga “Du Alex, sitt kvar här. Jag drar!”. Sedan var jag också tvungen att se den i Sitges i Spanien. Men det är som att se filmen med directors commentary på, i huvudet. Till och med häromdagen när jag var och såg “In the Loop” med en polare; plötsligt kom “Metropia”-trailern och jag var helt oförberedd. Och du vet, ens instinkter blir så jävla påtagliga. Plötsligt hör jag att någon på fjärde raden prasslar med sin godispåse. Jag tror att jag kan höra vad den på andra raden tänker, det är helt sjukt.

Men ändå har den ju fått väldigt bra kritik måste man säga, vunnit pris i Venedig och så vidare. Det måste ju ändå vara någon form av bekräftelse på att du har lyckats?

– Bekräftelsen ligger snarare i, på ett väldigt personligt plan, att jag får brev hem till mig från väldigt skilda delar av världen som på riktigt har sett saker i filmen som jag aldrig trodde folk skulle uppmärksamma. Ett av problemen kan jag säga är att, mina favoritscener i filmen är det ingen kommenterar, däremot de scener som jag har svårast för är de scener som folk gillar mest.

Trots att han inte har någon tidigare erfarenhet av att regissera långfilm råder det ingen tvekan om att Tarik redan från början haft klart för sig hur han har velat göra filmen. Med sju år av att planera och genomföra är det inget som har lämnats åt slumpen, utan allt har planerats ut i minsta detalj, i alla fall om man ska tro Tarik.

– Castingen av rösterna var på något sätt fundamentet och förutsättningen för hela filmen. Jag hade en idé om att jag ville att röstskådespeleriet skulle vara på en annan nivå än i vanlig animerad film där man jobbar med voice actors som har “roliga” röster och härmar känslor. Jag ville ha riktiga känslor. Och då plötsligt var jag ju i den situationen att jag visste att jag skulle behöva kanske några av världens bästa skådespelare, det skulle inte fungera annars. Delvis också eftersom jag är en oerfaren regissör, jag behöver arbeta med väldigt bra människor för att det ska bli bra. En av de första vi spelade in var Udo Kier som satte en sorts nivå och som också kanske var den svåraste att regissera. Sedan var Vincent Gallo och Sofia Helin också väldigt tidiga. Men väldigt mycket byggde sedan runt Vincent Gallo och hans tolkning av vem Roger var. Juliette Lewis var sist av alla, och då var det ju faktiskt ganska enkelt för hon är så jävla bra på det hon gör.

Det är en väldig blandning om man tar och tittar på listan över röstskådespelare; alltifrån Juliette Lewis till Lotta Bromé. Var du på det klara med redan från början vilka skådespelare du ville ha till respektive roll?
– Ja, det fanns en short list där den svåraste frågan var karaktären Roger. Det stod mellan Adam Sandler och Vincent Gallo, vilket antagligen hade varit två helt olika tolkningar. Adam Sandler som en rädd, hämmad person som tänker mycket och som inte vågar agera, till skillnad från Gallo som agerar utan att tänka.

Hur kommer det sig ändå att du lyckades få ombord så pass stora skådespelare trots att du i grunden är en ganska oerfaren regissör?

– Jag hade gjort en pilot och folk gick ju igång på den. Det här är ju skådespelare som är vana att ta stora risker i sitt jobb och min producent kontaktade dem på ett väldigt bra sätt och sade bara “här är piloten, det här är manuset”. Sedan var det bara en jävla massa förhandlingar. Eftersom, de här skådespelarna är ju vana vid att få procent på filmer. Och på grund av att Udo Kiel var den första vi hade signat och vi hade lyckats få honom att signa utan rättigheter, mot att ingen annan skådespelare fick en bättre deal än honom så var vi i det trista läget att vi kunde inte erbjuda rättigheter till Juliette eller Stellan heller. Det roliga, som jag tycker är värt att nämna i sammanhanget är att Alex Skarsgård spelade vi in mitt i inspelningen av “Generation Kill”. Jag är ju nära vän med Alex och visste att han är oerhört bra. Men det var ändå så att man fick övertala folk om att han skulle ha en så pass stor roll.  Men direkt när han gick in i studion så kände kände alla “fan vad bra han är, fy fan vad bra han är!” Jag hade ju inte sett “Generation Kill”, men när jag såg den föll alla bitar på plats. Det finns ingen gräns för honom, han är så jävla bra! Det är helt sjukt.