Ciné möter Lisa Aschan

Efter att ha gjort succé på Göteborgs filmfestival och belönats på Tribeca Film Festival får Apflickorna slutligen svensk biopremiär. Lisa Aschans osannolika debutfilm är en svensk western om två rivaliserande tonårsflickor i voltigemanegen, om makt, sex och manipulation.
– Det började med en hög saker på mitt arbetsbord, ett foto av Shirley Temple, en reklambild med en liten flicka i bikini som slickade på en glass och en bok som heter Ögats historia av en Georges Bataille. Utifrån den högen formulerade jag en frågeställning som blev utgångspunkten för allt skrivande. Alla scener handlar om den frågan, det blir liksom ramen för berättandet. Sedan samlade vi ihop ännu fler böcker, musik, konst och ögonblickshistorier som till slut blir ett destillat som blir filmen. Det kanske inte är helt tidseffektivt, men det känns som att det ändå är värt det, jag kan inte tänka mig att arbeta på ett annat sätt, säger Lisa Aschan som i veckan besökte Malmö för en förhandsvisning på Cinemateket.

Med avstamp i de här föremålen formades en berättelse och en estetik som ligger ganska långt bort från det som brukar rymmas inom svensk film. Apflickorna är snarare en av ett fåtal anomalier i närheten av Falkenberggruppens uttryck.

– Vi ville göra westerngenren till vår egen. Jag tycker om att sätta upp regler för mitt arbete, och det är något som jag gör under alla skeden i skapande processen, från manusarbetet till regi, klippning och foto. Jag har tagit fram regelverk för allt, det ska liksom inte finnas något utrymme för slump eller smak, all frihet elimineras och alla blir bakbundna av olika regelverk. Westerngenren blev en del av regelverket och vår idé var att kunna avkoda den och göra den till vår egen. Lisa Aschan framstår vid en första anblick som den gamla skolans regissör, en auteur med kontroll över varenda detalj i en film som helt och hållet måste sägas vara hennes egen.

– Jag skulle säga att det snarare är tvärtom, när alla vet precis vad som gäller kan de ta egna beslut utifrån sina yrkesroller, det är något som ger oss alla frihet. När de vet att vi gör en western är det ingen som föreslår att skådespelarna ska ha plyschoverall, de tar fram ett par jeans och en skjorta direkt. Det handlar aldrig om vad jag själv tycker är fint eller fult, allt landar i vad som ligger närmast filmens eget språk.