White House Down

Medelålders polis bestämmer sig för att äntligen återvinna sin negligerade familjs kärlek. Hindret på vägen blir när byggnaden där de befinner sig ockuperas av terrorister och håller dem gisslan. Terroristerna är européer som säger sig vara ute efter pengar snarare än något annat. En av dem älskar Beethoven och använder således honom som personligt ledmotiv. Hjälten John bestämmer sig för att bekämpa dessa terrorister och rädda sin familj, och det blir sprakande action med hisschakt, glassplitter, helikoptrar och kitschiga oneliners.

Det är 25 år sedan “Die Hard” gick upp på biograferna och satte en ny standard för actionfilmer att anpassa sig efter. Det är tveksamt om någon film inom den renodlade actiongenren har lyckats överträffa den sedan dess, men Roland Emmerich verkar ha fått en strålande insikt i hur kan skulle kunna ändra på det. Ovanstående filmbeskrivning är lika applicerbar på “Die Hard” som på Emmerichs nya “White House Down”. Likheterna är monumentala i filmernas tematik såväl som på detaljnivå, och man kan ju tänka sig att detta är rätt väg att gå för att göra en ny “Die Hard”. Fast problemet är väl att ingen vill ha en ny “Die Hard”-kopia, vilket “White House Down” på alla tänkbara sätt är.

Vad som hade kunnat vara subtila referenser till det gamla mästerverket blir istället banal pastisch, för det har väl aldrig riktigt varit Emmerichs grej att jobba på något som helst slags subtil nivå. Varenda detalj som är rakt av tagen från “Die Hard” får en efter nån halvtimme att ta sig för pannan och fundera över hur sjutton han tänkte med den. Och de finns överallt, hela tiden. Det blir bara alldeles för mycket för att alls kännas rimligt. Och då kan man ju ha i åtanke att redan “Die Hard” var ett gott exempel på den postmodernistiska referenskulturen.

Bruce Willis karisma är utbytt mot Channing Tatums uttryckslösa minspel, hustrun i “Die Hard” – med vem det fanns en dissonans och spänning – är här utbytt mot en dotter som inte bidrar med mycket mer än sentimental smörja och irritation i scenerna där hon medverkar. Nej, det är i de större skillnaderna som “White House Down” finner någon form av existensberättigande. Att förflytta händelseförloppet till Vita huset är en skapligt rolig idé. Att sätta Jamie Foxx i rollen som president bidrar också med ett mervärde. Filmen har även en twist (såklart, det är liksom 2013), som gör att den inte blir samma dramaturgiska karbonkopia av “Die Hard” som man lätt befarade tills den dök upp. Detta samt att filmen bjuder på hyggligt regisserad action gör att den ändå i någon mån fyller sitt syfte och nästan blir dräglig.