Ciné Möter Alejandro Gonzàles Iñàrritu och Cate Blanchett

I mitten sitter Alejandro Gonzàles Iñàrritu, regissören som på egen hand har tagit fragmentfilmandet till nya nivåer. Vid sina sidor, skådespelarna Cate Blanchett, Gael Garcí­a Bernal, Rinko Kikuchi, Boubker Ait El Caid, Adriana Barrazza, Said Tarchani och Kôji Yashuka. På storbildskärmen, stjärnan – Brad Pitt. Men ändå inte. Pitt förklarar i ett kort, slarvigt skrivet e-mail sin frånvaro i och med att hans familj väntar barn de kommande dagarna. Men Pitt förklarade ändå sin stolthet över att få varit en del av “Babel“.

“Babel” har fört mediedrevet från luftkonditionerade biosalonger och långa stränder, in till en alldeles för varm sal där hundratals journalister och fotografer trängs för att komma så nära podiet som möjligt. De har samma dag fått se festivalens än så länge bästa film, av vad som kan komma att bli 2000-talets bäste regissör. Inte konstigt att det är högljutt och mycket folk. Inte konstigt att Cate Blanchett ser nervös ut. Det är ju Cannes.

Alejandro Gonzàles Iñàrritu ser ut som vilken svärmorsdröm som helst. Han är trevlig, han kan inte låta bli att le, och upprepar ständigt hur glad han är över att få göra film. Vid sin sida har han folk som aldrig talat till så mycket folk förr. Och det är inte till Cate Blanchett som Gonzàles Iñàrritu kastar uppmuntrande blickar. Ait El Caid, Adriana Barrazza, Said Tarchani och Kôji Yashuka är helt okända. Rookies som någon uttryckte det. Nedan följer ett utdrag ut nämnda presskonferens. Då ska det noteras att rent idiotiska frågor som “gillar du Island” [till Blanchett] och “har du varit i Korea” [till Iñàrritu]. Jag har försökt att låta de klokare frågorna bestå.

Alejandro Gonzàles Iñàrritu om filmens titel.
– Babel, vi tänker på människan som bygger torn och försöker att nå himmelen för att bli gudar. Sedan blev gud arg och skapade alla dessa språkbarriärer. Det är därför vi pratar så många olika språk i världen. För mig är inte språkbarriärer ett problem, jag tror att dessa barriärer är enkla att förstöra. Problemet, i mina ögon, är idéerna i olika civilisationer som kommit emellan oss. Det är vad filmen är om, och på samma gång, jag vill att filmen ska vara om vad som separerar oss samt vad som för oss tillsammans. Jag tror att det är nyckelelementet: vad gör oss till samma människor, som lever i samma värld, och inte våra skillnader. Vilka är liknelserna? Jag hoppas att filmen uppfattas på det sättet.

Alejandro Gonzàles Iñàrritu om filmens budskap.
– Jag vet inte om filmen är en rönken på världen, det låter alltför ambitiöst, men jag försökte att visa vad som sker med oss människor för tillfället. Vi ser alltid ‘det andra’ som någonting abstrakt, vilket skapar barriärer i förståelsen av varandra. Detta sker inte bara emellan länder, men också mellan fäder, söner och makar… vi lyssnar inte längre på varandra. Jag vill prata om det där, gränserna inom våra själar: religion, raser, kulturer. Jag försökte skapa en film som tar upp fördom, utan att vara fördomsfulls. Alejandro Gonzàles Iñàrritu om klippningen.
– Att se en film är, rent emotionellt sätt, en splittrad upplevelse. I “Babel” ville jag inte leka med detta lika mycket som i mina andra filmer. Jag ville följa en rak linje, så att folk inte skulle bli distraherade av filmens struktur, och bara låta dem följa med i filmen känslomässigt.

Cate Blanchett om hur filmen kan uppfattas.
– Filmen handlar om förbindelser mellan föräldrar och barn, vilket jag tror väldigt många av oss förstår. Det är en personlig film för, både mig, men också Alejandro. När du, som förälder, ser att barn i fara, framförallt med en oansvarsfulls barnflicka, engagerar mig, det drar upp rötterna ur mitt system, och jag kan knappt kontrollera mig.

Cate Blanchett om att arbeta med Brad Pitt.
– Det är som choklad. Det är fantastiskt. Vi har velat jobba med varandra sedan en lång tid tillbaka. Nu fick vi jobba med varandra på ett relativt oväntat sätt, och för Brad, att göra en smal film, som Babel är, var intressant.

Alejandro Gonzàles Iñàrritu om tillfälligheter i livet.
– Vad jag försöker göra i den här filmen, jag tror att, som människor, vad som gör oss glada är av olika ting, vilket beror på kultur och ras. Vad som emellertid gör oss ledsna, är exakt vad vi delar i alla kulturer, raser och religioner. Och det är omöjligheten av kärlek, att inte bli berörda av kärlek, och att inte kunna beröra med kärlek. Detta är en av de mest smärtsamma känslor människan har upplevt. Jag tror att det är de mest tragiska företeelser som för oss samman. Den här filmen, och förbindelsen mellan karaktärerna är att alla, oberoende av kultur, nationalitet, religion, ålder, social klass… ingen kan uttrycka sig själv, med deras makar, fruar eller barn. När du inte kan bli berörd av ord, och när du inte kan beröra andra med ord, då är kroppen ett vapen, en uppfinnelse, och det är vad som är fantastiskt med historien. Ni ser en film om människan, och inte om marockaner, mexikaner eller amerikaner.

Alejandro Gonzàles Iñàrritu om USA.
– I den här filmen ville jag inte, att varken de goda eller de onda skulle representeras. Jag försöker att inte vara fördomsfull. När jag tänker på ett imperium, USA exempelvis, handlar det inte bara om nationen eller människorna. Men USA föreställer alla som terrorister, och vad som helst kan hållas emot dig. Deras största problem är att förenta staterna ständigt ska visa sin styrka. Vi lever i något, som kommer att bli en svart prick i vår historia.