Ciné möter Alexander Karim

En dag i oktober när den varma hösten började kallna träffade jag två personer med namnet Alexander. De medverkade i samma film och spelade liknande roller, den enas efternamn var Skarsgård, den andres var Karim. En av dem hade något att berätta.

Det finns tre geniala filmbröder med invandrarbakgrund i Sverige som glömdes bort av filmjournalistiken när de hade fullt upp med att rikta sina mikrofoner mot Fares-bröderna. Det mediala utrymmet inom den rigida kulturjournalistiken för invandrare som kan göra bra film är redan upptaget och ingen orkar bry sig om att bredda det trånga facket där Fares Fares knappt får plats efter Josef Fares kulturtidningsinvasion i samband med Zozopremiären.

Och Alexander Karim ser inte särskilt förvånad ut när jag erkänner att jag inte har en aning om vem han är. När man gör film med en inspelningsbudget på 75 spänn så räknar man ju inte med att bli känd.
– Eller som när vi spelade in Appletree, dag 1 skrev vi manus, dag 2 skrev vi om manuset, dag 3 till 7 spelade vi in, dag 8 och 9 klippte vi ihop filmen. Den gick till Cannes…

Alexander, Baker och Othman Karim är alla sysselsatta i filmbranschen, men där Baker och Othman intar olika roller bakom kameran har Alexander valt att även ställa sig framför.
– Det är coolt att spela in en film med sin bror som regissör, vi behöver aldrig förklara något för varandra, vi förstår ändå. Vi umgås ju mycket privat också, och vi pratar nästan bara om film. Inte bara för att vi jobbar med det, vi pratar om det helt obesvärat, det bara finns där. Det är vårt enda intresse, vi är riktiga filmgeeks, och vi är stolta över det. Karimbröderna har jobbat med independentfilm länge, men det är egentligen först nu när de gör film för bio som de börjar få branschens erkännande.
– Så är det ju, tills man har gjort en långfilm så känner inte folk till en, det är ju nästan bara bio som når ut till den breda publiken.

Och trots sin genuina independentbakgrund har Alexander en väldigt vänlig inställning till filmbransch och inte alls den kaxigt, lätt naiva synen som nästan förväntas av rebelliska filmmakare som vill göra upp med produktionssystemen. Han ser inget nödvändigt fint i det självständiga, på samma sätt som det kommersiella per definition inte är fult.
– Jag har spelat in mycket kortfilm, men det känns alltid som att man spelar i de låga ligorna. Kortfilm för mig har mer varit ett medel för att få chansen att göra långfilm.