Ciné möter Alix Delaporte

Alix Delaporte hade levt ett halvt yrkesliv som journalist innan hon slutligen regisserade sin första långfilm. Eftertänksamheten och det långsamma förfarandet har präglat hennes liv på samma vis som hennes arbetsmetod.
– Jag har länge velat skriva en kärlekshistoria och den här huvudpersonen, Angèle, har funnits hos mig länge. Jag insåg egentligen inte att det kunde bli en film förrän jag fann Tony, en ganska oattraktiv fiskare som hon kunde bli attraherad av, berättar Alix Delaporte från en soffgrupp på ett stockholmshotell där hon är på snabbvisit för att berätta om sin film.

Hennes bakgrund som journalist ledde henne också mot hennes fiskare Tony, hon ville inte bara skildra en kärleksfull man, utan också en yrkesgrupp som är på väg att trängas undan från det moderna samhället.

– När jag växte upp var fiskarna hjältar, de var som cowboys för mig. På samma vis som cowboys rider iväg över prärien kunde fiskarna försvinna från sitt hem och sin familj i flera veckor för att förtjäna sitt leverne. Havet är också väldigt vackert och symbolladdat, det kan förändras på samma sätt som fiskarfamiljernas liv, men det är också oändligt likt människornas möjligheter.

I “Kärlek i Normandie” laddas havet med samma betydelse som det hav François Truffaut skildrar i “De 400 slagen”, ett gränslöst hav med en oviss framtid. Filmen är sprängfylld av små blinkningar till Truffaut och den franska filmhistorien, Angèle syns på cykeln likt i öppningsscenen ur “Les Mistons”, och originaltitelns Angèle et Tony och de sociala mönster den bär finner resonans i en mängd titlar i samma spår, “Antoine et Colette” och “Jules et Jim” för att nämna två. – För mig dröjde det egentligen ganska lång tid innan jag verkligen såg Truffauts filmer. Det var samma sak med Bergman, jag hade alltid tänkt på honom som en tråkig regissör, men när jag verkligen gav hans filmer en chans i 25-årsåldern kunde jag inte slita mig. De var så spännande.

Men samtidigt som Alix Delaporte är medveten om sitt arv vill hon inte intellektualisera sin film.

– För mig handlar film om att väcka känslor, och allt som den här filmen handlar om, allt som jag jobbat mot sedan jag började skriva, är att förmedla känslan hos en mamma som omfamnar sin son. Att hitta dit är som alkemi, man söker utan att veta hur man ska finnas rätt, och när man når fram inser man att det inte finns något intellektuellt över den känslan, modern handlar efter en djurisk instinkt som inte går att förklara med ord. Som publik ska man bara känna den.