Ciné möter Anders Morgenthaler

Från det liberala Danmark kommer anime-hämnddramat “Princess”, ett knytnävslag i ansiktet på porrindustrin. Prästen August går i filmen till attack mot de män som tjänat sig en förmögenhet på hans avlidne syster Christine genom att ha utnyttjat henne som porrstjärna. Under den snygga visuella ytan kokar samhällskritiken och bakom filmen finner vi den jordnära regissören och välkände serietecknaren Anders Morgenthaler. Tillsammans med Michael Wulff är han även aktuell i Aftonbladet med den dagliga seriestrippen “WulffMorgenthaler”. 34-åringen berättar om hur han började teckna.

– Jag började rita spontant som alla andra när jag var barn. Frågan är inte när man börjar rita utan snarare när man kommer att sluta. När man väl har börjat så vill man hela tiden fortsätta. Då jag var tio fram tills att jag var fjorton ville jag bli målare, men insåg att det fanns många andra yrken. Jag har dåligt tålamod när jag ska rita och i femtonårsåldern ville jag bli filmregissör och inte göra serier.

I början av 90-talet arbetade Morgenthaler som animatör på ITE (Interactive Television Entertainment), företaget bakom världens första interaktiva tecknade spel på tv, Trollet Hugo. Efter några år lämnade Anders ITE för att studera på designskola och därefter Danska Filmskolan, där han knöt kontakter som ledde till grundandet av animationsbolaget TV-Animation. Framångarna fortsatte när bolaget kom att bli det näst största animationsföretaget i Danmark och 2002 gjordes examensfilmen “Araki – the killing of a Japanese photographer”.
Inspirerad av fotografen Arakis bok “Tokyo Lucky Hole” om prostituerade i Japan, med en budget på 11 700 dollar och en spellängd på sju minuter visades filmen på Berlins Filmfestival. Det anti-sexistiska tema som togs upp var en försmak om vad som komma skulle i “Princess”. Morgenthaler vill genom det tecknade filmmediet i första hand kunna förmedla humanistiska budskap med en sociorealistisk bas. Han kommenterar temat i “Princess”.

– Det mest uppenbara budskap jag ville få fram var hur porrbranschen lever på bekostnad av ett enormt antal utsatta människor. Vanliga personer som förvandlas till sexobjekt, ofta med hemska konsekvenser. Ett annat budskap är att religion är svårt att ha kontroll över, att det är bra för vissa men sämre för andra. Det uppstår ofta våldsamma konflikter eftersom folk från olika religioner har olika sätt att se på världen, ibland också inom samma religion då det uppstår fundamentalism. Istället för att förena oss människor så gör den att vi stöts ifrån varandra.

Att få pengar till projektet var inte en lätt match. Men efter bara fjorton månaders arbete, och med en budget på motsvarande 1,6 miljoner dollar blev filmen verklighet. Den största svårigheten som regissör, säger Morgenthaler, var att se till att “Princess” konstant höll en jämn nivå, att ingen scen såg billig ut eller var sämre tecknad än de andra. Det visuella, känslan i filmen, och empatin för karaktärerna skulle vara konsistent och göra varje scen lika vacker. Vidare berättar han att han inte själv gjorde animationerna till filmen, men hade ett bra team som samarbetade med tecknandet. När vi byter samtalsspår och talar om var gränsen går mellan det “acceptabla” och “oacceptabla” inom film ser Anders en aning fundersam ut för en stund för att senare svara:
– Varenda gång ett nytt sätt att uttrycka sig dyker upp så är det redan dömt på förhand att flytta gränserna för långt. Det är svårt att hindra nya uttrycksformer från att inte passera det allmänt acceptabla. Gränsdragningarna mellan vad man får och inte får göra kommer och går. Det är helt enkelt en tidsfråga. Jag såg till exempel Borat-filmen för inte så länge sedan och skrattade så mycket att jag höll på att gråta. Den överskrider gränsen med de judiska skämten, som var groteskt roliga. Och nakenbrottningen gav mig magkramper för att jag brast ut i ett sådant skrattanfall.

Utöver det hysteriska Khazakstanska lyckopillret berättar Morgenthaler om hur mycket han gillar amerikanskt 70-tal och nämner bland annat Coppopla.

– Det finns vissa kritiker idag som hävdar att Coppola inte gjort någonting riktigt bra på flera år. Mannen har gjort “Gudfadern”, “Avlyssningen”, “Gudfadern II” och “Apocalypse Now”, fyra av världens bästa filmer i rad, vad mer kan man begära! Kubrick är också en verkligt stor regissör. Jag älskar hans sätt att tänka vad gäller produktionsdesign och hans vackra foton och scenerier. Sedan älskar jag också asiatisk film. Det finns en ny våg med intressanta Sydkoreanska filmmakare. Jag blev imponerad av “Old Boy”, Chan wook-Park är ett modernt geni!

Utöver animerad film och seriestrippar i Danmarks vänsterliberala dagstidning Politiken har Morgenthaler skrivit barnböcker och tv-serier för barn. I somras spelade han in en “live-action”-film med Kim Bodnia från “Pusher”-trilogin. Morgenthaler är ett av de mest spännande namnen i Nordisk filmindustri just nu. Sociorealism i Japan-influerad anime-förpackning är vi nordbor inte alltför bortskämda med. Det ska bli intressant att se vad mannen hittar på härnäst.