Ciné möter Andreas Öhman

Evolutionen av Andreas Öhmans filmskapande är intressant. Som Sveriges idag mest ambitiösa regissör är han typiskt osvensk i sättet han tar sig an sin karriär. Det är integritet och svårmatchad energi som är ledorden i Andreas Öhmans karriär. För idag räcker det inte att kunna skriva vackra repliker eller hitta människor med rätt personkemi. För även om Öhman aldrig gått någon filmskola och lärt sig själv att regissera, klippa, skriva, och allt annat som det oftast krävs ett helt team för att göra, så är det hans produktivitet och arbetsmoral som är mest imponerande. Med en produktivitet av närmast unika proportioner har han redan hunnit regissera klart sin nästa film, skrivit klart sin näst nästa och suttit i dussintals möten om nästnäst nästa. Detta samtidigt som hans kollegor ger sig själva rätten att beundra sina verk, ta en paus och titta på stjärnorna. Även om han säger att han föredrar att jobba väldigt intensivt i perioder för att sedan ta en paus där han lägger allt åt sidan har jag svårt se Öhman sitta på stranden och titta ut över det turkosblåa vattnet utan att tänka på sin passion. Det är antagligen just där han förädlar sina bästa idéer.
Med sitt produktionsbolag i ryggen tillåts Öhman också göra det han själv brinner för. Han behöver inte regissera tv för att överleva. Det är kanske den integriteten och tryggheten som kommer göra honom till en av vår tids mest innovativa regissörer. Det är i alla fall mycket som talar för det. Att som 24-åring sitta och skriva sin första långfilm om något så känsligt som Aspergers syndrom visar en annan typ av mognad än regissörer hans dubbla ålder kanske aldrig kommer att bemästra. 276 000 sålda biljetter senare ringer och mailar socialarbetare och föräldrar till barn med Aspergers för att ge beskriva sin egen relation till Aspergers. Det måste vara en värmande känsla att få ett igenkännande och hyllningar av en gemenskap han inte visste någonting om för några år sedan. Men när Öhman istället skriver en film om tonårstjejer som har svårt att hitta sin egen identitet känner det kanske ännu mer genuint. Det är inte målgruppen han skriver för, men kanske kommer tonårstjejer landet runt att maila honom och beskriva hur de också känner utanförskapet i grupperingarna som skapas. Samtidigt som andra fokuserar på horor, prinsessor och offer menar Öhman att han skriver människor, inte kön:

– Jag har alltid umgåtts mycket med tjejer, både när jag växte upp och nu. Men det har aldrig varit min intention att skriva en film som handlar om tjejer specifikt. Jag ser inte könen, utan det hade lika gärna kunnat vara killar som hade samma problem. Samtidigt växte jag upp i Kramfors och flyttade till Uppsala när jag var 17 och drömde också om att flytta till New York.

När Öhman beskriver influenserna till de starka kvinnliga porträtten är det inte Akira Kurosawas “Ran” eller Scarlett O’Hara i “Borta med vinden” som inspirerat. Istället såg han hur 48-åriga Catherine Hardwicke skrivit vardagsrealism tillsammans med 33 år yngre Nikki Reed.

– Thirteen var så chockerande äkta och något helt annorlunda. Något jag trodde inte alls skulle tilltala mig grep tag om mig och det är det jag hoppas göra med Bitchkram.