Ciné möter Anja Lundqvist

Det är en billig måndag. Kaffe från Pressbyrån. Lånar anteckningsblock av PR-tjejen. Anja Lundqvist pratar för fort för att man ska hinna anteckna, men hon har ett fantastiskt starkt språk. Hon kallpratar lite om sin film, det spelar ingen roll vilken. En svensk, halvstor produktion.

Hon bär Cheap Monday-jeans och klarar av dem riktigt bra. Jag vet egentligen bara två människor som kan bära upp ett par Cheap Monday med stil. Hon är en av dem. Sedan slutar hon prata om sin film, “Tusenbröder”. Hon gillar den nog inte.
– Det är så jävla jobbigt att titta på sig själv. Asjobbigt. Hon ler lite. Egentligen vill hon göra teater och jag förstår inte riktigt varför hon agerar i film över huvud taget, vilket hon själv inte heller kan förklara.
– Jag har alltid tyckt att det är skitkul att spela teater, men jag var väl för tuff i tonåren. Jag började gymnasiet på en ekonomilinje trots att min lärare sa: ‘Men Anja, du är ju humanist’. Jag svarade bara ‘Jaha?’. Mina polare skulle gå ekonomi, så det skulle ju jag också. Jag hade så mycket attityd då. Några år senare hoppade jag av och började på en estetlinje.

När Lukas Moodysson regisserade “Tillsammans” introducerade han en rad nya svenska skådespelare. Anja Lundqvist hade precis gått ut scenskolan och var helt ny för filmmediet. Sedan dess har hon erbjudits flera filmroller men verkar fortfarande mer bekväm på teaterscenen. – På teater får jag ofta spela vad jag vill. Jag är mer modig på teater och det visas större tilltro till skådespelare där, förklarar hon innan hon förlorar sig i drömmar om vad hon mest av allt söker gestalta på scen.
– Jag skulle vilja spela en massmördare. En stum mördare, utan relation till någon.

Och det är i de sammanhangen som man inser hur missförstådd hon är i filmbranschen. När hon placeras i typiska tjejroller som inte alls har den potential hon skulle behöva, som att henens skådespel hela tiden begränsas av den roll hon försöker avbilda. Jag tror att det beror på filmbranschen, som är för feg för att våga lägga pengar på ett kvinnoporträtt för långt utanför ramarna. Det är då hon behöver en teaterscen och ett manus om en massmördare.

Foto från Wikipedia av Frankie Fouganthin