Ciné möter Erik Gandini

– Det är verkligheten jag går igång på. De filmer jag gillar mest har koppling till något som har hänt. Jag kan inte tala för Tarek, men jag tror att vi har gemensamt i att inspireras av att resa till Guantanamo, eller träffa Che Guevaras närmaste män, säger Erik Gandini, regissören bakom “Videocracy” när vi möts i en mystisk salong på Zitas övervåning. Tidigare mest känd för “Gitmo”, som gjordes i samarbete med Tarek Saleh.
Gandini beger sig denna gång på en personlig expedition, till rötterna och hemlandet Italien, för att granska mentaliteten som formats av televisionen. Ett samhälle som blivit slav under rörliga bilder, kontrollerade av premiärministern Silvio Berlusconi. Filmen har redan före sin premiär på Venedigs filmfestival väckt debatt i italiensk media.

– Jag är mindre nervös än vad jag borde vara. Att filmen går upp på bio i Italien är fantastiskt. Jag har aldrig varit med om det tidigare – en film som folk så snabbt vill sprida. Dokumentärfilmen är beroende av festivaler och tv, men biografdistribution är det man drömmer om som dokumentärfilmare. Det har gett mig enorm styrka att Fandango, som gett ut “Gomorra” – en av mina favoritfilmer – vill få ut den så stort. Det betyder att den behövs.

Det uppstår något ironiskt i att skildra ämnet på film – som att bekämpa eld med eld. Var det medvetet?

– Det har jag alltid gillat. Jag gjorde en film om konsumtionskultur som heter “Surplus”, som inspirerades av reklamfilm. Problemet med det här temat – Berlusconi – är att det länge varit en intellektuell fråga som journalister främst skrivit och pratat om. Då vinner alltid Berlusconi, för han är mer suggestiv. Jag gick igång på tanken att behandla honom och italiensk television med bilder. Det finns en officiell bild, men tänk att skildra den bilden från en annan vinkel?

Gandini agerar själv berättarröst i filmen, som successivt försvinner och överlåter ansvar till publiken.

– Det är så jag ville ha det. Berättarrösten är nedtonad i filmen. I dokumentär tror man lätt att ord ska fixa allt. Bild är viktigare för mig än ord. Till slut ska man kunna betrakta och dra egna slutsatser. Jag ville skapa en sagolik dimension med Johan Söderberg, som klippte filmen. Förmedla hur jag tycker det känns att vara där – som Alice i underlandet. Men i dokumentärfilmen är det känsligt, för om man slutar tro att det är sant förlorar man dokumentärens största styrka – sanningen. Jag ville verkligen hitta rätt ton.

Flera skådespelare testades, däribland westernikonen Franco Nero.

– Jag träffade Lars von Trier (hans bolag Zentropa har samproducerat) och såg filmen. Han sa att Neros berättarröst blev som “putting creme on mayonese” – det blev för mycket. Jag höll inte med först, men vi testade oss fram och till slut blev det jag som spelade in berättarrösten. Men Franco Nero-versionen är verkligen fantastisk. Jag hoppas du får höra den, säger han och inger hopp om att det kan vara aktuellt som bonusmaterial för dvd-utgåvan. I din film nämner du strävan efter perfektion, hur det skapat spänningar i samhället. Är det något som påverkat estetiken?

– Det är lätt att skratta åt “tutt-tv”, det finns inbyggd komik i begreppet. Jag ville utmana mig själv. Tänk om det här man skrattar åt försätter en i ett tillstånd av djup sorg? Jag skrattar inte längre, och det gör inte mina italienska kompisar heller. Det har varit såhär i 30 år. Det finns en scen framåt slutet av filmen där tjejer dansar oändligt länge. Där uppstår något – en emotionell fråga, inte längre bara politisk. Politik monopoliseras av politiska betraktelser, men det har saknats en emotionell fråga, något som film är bättre på. Berlusconi använder det skitbra, dessa emotionella grepp för att framhäva sig själv. Så jag ville göra samma sak.

Vi lever i ett konvergenskulturellt medielandskap, som till viss demokratiserats med tjänster som bloggar och YouTube. Är den televisuella videokratin lika relevant idag?

Den största makten där har skapats tack vare tv. Berlusconi har tjänat pengar med tv. Nakna kvinnor – det var en affärsidé. Berlusconi byggde ett imperium på det här och televisionen har därför blivit en väg till makt. Tjejer vet att man kan klä av sig i tv, sedan gifta sig med fotbollsspelare och att det kan leda till politisk karriär, säger Gandini och syftar på jämställdhetsministern Mara Carfagna, som rekryterades från karriär som utvikningsmodell och tv-värdinna.

Så varför ska man som svensk se “Videocracy”?

– Det är inte en historia om ett land långt borta – det här är ett globalt fenomen. Italien visar bara hur illa det kan gå. Allt skulle inte bli bra bara för att Berlusconi försvinner. Det är något större, hur bilderna tagit över banaliteten. Något som finns i Sverige också, försäkrar Erik Gandini innan han rusar tillbaka till ett hektiskt schema, drygt två veckor kvar till visning i Venedig.