Ciné möter Ewan McGregor

Det är lördagseftermiddag. Ewan McGregor har tillsammans med sin fru Eve rest till Paris. Där bor hennes föräldrar, och dagen till ära har Eves två år äldre bror doktorerat i matematik. För Ewan spelar familjen en stor roll, och han vet att han bland Eves föräldrar och deras vänner inte behandlas som en stjärna. Här är han bara som den godhjärtade familjefadern.

Ewan McGregor är avslappnat klädd, möter mig med ett leende, är sällsynt öppen och ödmjuk. Det är han som börjar prata. Han vill veta mer om mig. Det är han som för samtalet när vi pratar om regidrömmar och oroligheten över att det är en jobbig bransch att arbeta i. Ewan vet vad han pratar om när han säger att det inte är lätt, men att man måste tro på sig själv. Han växte upp i Crieff, Skottland och hoppade av skolan när han var 16.
– Mina föräldrar stöttade mig hela tiden, de ville att skulle följa min dröm hellre än bli olycklig, förklarar han. Jag började jobba på en teater och fick vara med och bygga scenen. I någon produktion då och då fick jag säga någon replik eller hoppa in som statist, men för det mesta fick jag jobba bakom scenen.

Efter några år på Perth Repertory Theatre gick Ewan vidare och började studera drama vid Kirkcaldly i Fife, där stannade han i ett år innan han fortsatte till Londons Guildhall School of Music and Drama, där han hoppade på en treårskurs. Denna kurs fullföljde han dock aldrig sedan han fått en roll i Dennis Potters miniserie “Lipstick on Your Collar”, året var 1993, men det var inte förens året därpå som han skulle göra sitt första framträdande på vita duken. Han fick rollen som Alex Law i Danny Boyles “Shallow Grave”, vilket var början på ett långt samarbete.
– Det handlar om att tro på sig själv, och att kämpa, förklarar han. Det är ingen bransch där du får någonting gratis.
Tvekade du aldrig?
– Skådespel i alla dess former var min passion och vet man det, då tvivlar man aldrig. På sätt och vis kan man säga att jag var väldigt naiv, men också väldigt envis?
Så, alla som är envisa kommer någon vart tillslut?
– Inte nödvändigtvis. Det handlar mycket om tur också. Det hade jag. Jag träffade rätt personer som satte fart på karriären.
Danny Boyle, exempelvis?
– Ja, vi gjorde först “Shallow Game” 1994 och fortsatte med “Trainspotting” två år därpå och senare också “A Life Less Ordinary” året efter det. Utan de filmerna hade jag aldrig slagit igenom så snabbt jag gjorde.

I media har det diskuterats, analyserats och framförallt ryktats att Ewan McGregor hade lovats huvudrollen i Danny Boyles filmatisering av Alex Garlands klassiska roman “The Beach”, men när rollen gick till Leonardo DiCaprio skar det sig mellan de två. Enligt media var McGregor Boyles första val hela tiden, men produktionsbolaget, bakom ryggen på Boyle skrev kontrakt med DiCaprio. Det var sex år sedan och sedan dess rapporteras det att McGregor avvisat Boyles försök till kontakt. “Leo is a fine guy”, har McGregor sagt diplomatiskt. Vi kommer in på ämnet när jag frågor honom vilka hans favoritregissörer är.
– Danny Boyle, säger han snabbt och utan att tvka, och naturligtvis Tim Burton, han var fantastisk att jobba med.
Danny Boyle, jaså? Jag har hört att ni inte pratas vid på sex år, sedan han gav huvudrollen i “The Beach” till Leonardo DiCaprio.
– Det stämmer, även om media har skrivit mycket som är fel, så vill jag helst inte prata om det. Jag blev sviken och jag förlorade en vän. Det är sorgligt att det gick så långt.

Han tittar ner i golvet, och det är tydligt att det är ett känsligt ämne. Och för att styra samtalet åt ett annat håll frågar han istället vem som är min favoritregissör. Jag nämner Pedro Almodóvar och Wes Anderson. Det sista namnet intresserar honom.
– Du vet, jag har alltid velat jobba tillsammans med Wes Anderson. Jag bad min agent kontakta honom. Hans filmer är färgfulla och har en helt unik ton över sig.

Det visar sig att Ewan inte är speciellt medveten om Wes Andersons nuvarande projekt. Jag berättar om att han nyligen, tillsammans med Natalie Portman och Jason Schwartzman spelat in kortfilm i Paris, och att han för närvarande utvecklar ett manus baserat på Roald Dahls “Fantastic Mr. Fox”.
– Det är bara en trettiosidig bok, förklarar jag, så Wes har tydligen problem med längden. Men det ska bli en animerad film, och rösterna har tydligen redan blivit utvalda. Det ryktas om att Schwartzman åter ska ha huvudrollen, samt Angelica Huston och Bill Murray också ska föra karaktärernas talan.
– Det var otur, svarar han, men om han om några år fortsätter med spelfilm hoppas jag verkligen få jobba med honom.

“The Island” gick varken hem hos kritiker eller biopubliken, och i USA lyckades filmen inte ens spela in tillräckligt med pengar för att täcka produktionskostnaderna. Michael Bay stod för regin, och om Ewan vill jobba med Wes Anderson, är antagligen Michael Bay raka motsatsen. “Armagedon”, “Pearl Harbor” och “Bad Boys” har inte samma “unika ton” som Wes Andersons motsvarigheter. Jag frågar hur det var att jobba med honom. Ewan tänker till i några sekunder. Han tvekar.
– It was awful. Really awful.
– Vad var det som inte stämde?
– Hela regin. Han skrek åt oss mest hela tiden och det var svårt att respektera honom på inspelningsplatsen. Och slutprodukten var inget vidare heller. Han förklarar vidare att “The Island” hade ett intressant manus, och att det var därför han tackade ja. Att Michael Bay sedan ‘misshandlade en bra idé’ var ingenting han kunde värja för.
Scarlett Johansson respekterar han dock.
– Hon är ung, men väldigt mogen. Hon kommer att gå långt. Ewan fortsätter, utan att jag frågar, att prata om “The Machinist”, som han berättar att han sett dagen innan vi träffas.
– Det är en bra film. Christian Bale är en enastående skådespelare och en god person. But, the movie doesn’t work completely, sager han något eftertänksamt. Och just den meningen doesn’t work completly repeterar han gång på gång. Senare pratar vi bland annat om “Velvet Goldmine”, där Ewan spelade mot Bale och han repeterar återigen samma mening.

För några veckor sedan spelade han in “Miss Potter” tillsammans med Renée Zellweger, han tror inte filmen kommer att bli ett mästerverk, men att den ‘probably will work’. Vi fortsätter att prata om vad som väntar framöver. Han berättar, som väntat, att han ska filma med Woody Allen, med inspelningsstart den 11 juli i London. Han förklarar att de egentligen skulle filma i Frankrike, men att han för några dagar sedan fick ett telefonsamtal där det meddelades att filmen ska utspela sig i England istället. Jag fyller i och förklarar att filmens budget inte tillåtit filmandet i Paris, och att, mot Woody Allens vilja, man varit tvungna att flytta till London.
– Oh, you should hear this story, börjar han entusiatsitk. För några månader sedan, precis när Woody skrivit klart manuset till åkte jag till New York, sedan jag fått ett meddelande att Woody ville träffa mig. Jag kommer till hans kontor på Manhattan i god tid, sätter mig ner i en soffgrupp och väntar. Hans sekreterare är trevlig, serverar kaffe, och säger skämtar att ‘Mr. Allen is always late’. Efter en timme kommer han in, halvspringandes och utbrister ‘Oh, there you are, hello Mr. McGregor’. Jag ställer mig upp hälsar och väntar att jag ska bli inbjuden på hans kontor när han säger: ‘That’s it, I just wanted to see you, you got the part, och så gick han sin väg. Jag stod förstummad kvar och visste inte vad jag skulle göra. Vi skrattar, jag berättar att Woody, förra sommaren spelat in ytterligare en film, betitlad “Scoop”, med Scarlett Johansson, där också Hugh Jackman och Woody själv har roller, och förklarar lite vad den handlar om. Jag blir nyfiken på vad sommarens film handlar om.
– That’s kind of a story too, börjar han, och tar en konstpaus innan han fortsätter. Det var dagen därpå faktiskt, jag befann mig i Los Angeles, där jag har en liten lya. Jag fick ett telefonsamtal från någon på Woody kontor, där de meddelade att de kommer för att lämna manuset om några timmar. Manuset kom vid tvåtiden, och avlämnades av en kostymklädd herre som meddelade att han kommer tillbaka om fem timmar, för att hämta manuset igen. Jag hade aldrig varit med om maken. Så jag satte mig och läste manuset, och när han kom tillbaka för att hämta det, fick jag skriva under ett kontrakt där jag lovade att inte berätta om dess innehåll för någon.

Synd, säger jag, så du kan inte berätta lite i stort vad det handlar om?
– Tyvärr, säger han och det märks att han gärna hade berättar mer. Eller, det handlar om två bröder, den andre spelas av Colin Farrel. Jag kan inte säga mycket mer, men det är ett väldigt bra manus och en mycket bra regissör, så jag tror det blir bra.
Har du sett “Match Point”?
– Ja. Jag såg den för ett tag sedan.
Vad tyckte du om den?
– Den var okej. Men Jonathan Rhys Meyers förstörde filmen. Han böjer sig fram, precis som han ville att ingen skulle höra, även om vi är ensamma. Han är helt värdelös. Han visar aldrig några känslor.
Ni gjorde “Velvet Goldmine”, där hade ni flera scener tillsammans.
– Ja, och Jonathan var ju inte bättre där. Han är helt otrolig. Annars tycker jag att “Match Point” var bra. Väldigt snyggt filmad och fina miljöer, Woody, han kan det där.

Om det var “Trainspotting” som 1996 satte fart på karriären var det ” Star Wars: Episode I – Det mörka hotet” som gjorde Ewan McGregor till en stjärna. Han skrev in sig i historieböckerna som en av de största med rollen som Obi-Wan Kenobi. Men science-fiction är ingen favoritgenre.
– Nä, det skulle jag inte pasta. Men, du vet, jag kunde inte tacka nej till “Star Wars”, det var mer eller mindre de första “Star Wars”-filmerna som fick mig att intressera mig för skådespeleri. Han förklarar vidare att han hade en farbror som varit statist, i de första “Star Wars”-filmerna, och att det var denne morbrors historier från inspelningarna som hade fått den unge Ewan att börja drömma om en framtid bland stjärnorna.

– Det är ingen favoritgenre, och måste jag välja en genre att jobba i, så står inte sciene-fiction högst upp. Men, jag stänger inga dörrar, alla filmer med intressanta manus är jag intresserad av att göra om arbetsförhållandena är bra.
Är det science-fictiongenrens baksida att spela in filmer mot gröna skärmar, där du bara kan föreställa dig bakgrunder och föremål?
– Ja, helt klart. Det blir aldrig samma sak som att spela in en vanlig film. Man måste föreställa sig en massa saker, och det kan helt enkelt inte bli autentiskt. I “Star Wars” tycker jag inte heller att George Lucas hjälpte till speciellt mycket.
– Vad menar du?
– Ja, han satt mest i sin stol, och gav oss väldigt få instruktioner om hur vi skulle kunna göra saker och ting bättre. Han tyckte antagligen att vi själva skulle få växa i våra roller, men det fungerade inte när vi bara stod och slogs med svärd i gröna rum.
– Med andra ord, du menar att George Lucas, en av de största regissörerna någonsin, inte var så speciell?
– Haha, ja, jag måste faktiskt erkänna det.

Du nämnde tidigare att Jonathan Rhys Meyers inte är en bra skådespelare. Vilka är bra, vilka är dina favoritskådespelare?
– Jag älskar Emily Mortimer.
Hon är med i “Match Point” också.
– Ja, det är hon, och det är ju hon som håller upp Rhys Meyers, när det går trögt för honom. Hon är fantastisk.

Ditt kändisskap, är det en belastning?
– Nej, inte speciellt ofta. Jag har gått runt i Paris under hela förmiddagen, och ingen har känt igen mig, trots alla de filmer jag gjort. I London är det annorlunda, men det fungerar okej där också.
Jag trodde att du skulle rulla in med en svart bil, tonade rutor när du gick in i porten här nere. Men nu var du här långt innan mig.
– Haha, nej, jag gick hit. Det enda jag inte accepterar är fotografer som tar kort av mina barn. Jag vill inte att de ska bli involverade i allt det här. Men annars, ser jag det som en del av mitt jobb att behöva ställa upp på bilder och göra intervjuer.
Hur känns det att jobba idag, jämfört med i början?
– Jag har samma glöd som för tio år sedan. Annars skulle det aldrig fungera. Jag älskar vad jag håller på med, och ärligt talat skulle jag inte vilja byta det mot något annat jobb.

Ewan McGregor är trevlig, ställer massvis av motfrågor och intresserar sig för mig. Han ler, är ödmjuk och han lyckas göra vårt samtal extremt lättsamt. Vi pratar inte bara film, utan kultur och Frankrike. Han skämtar friskt om att han inte lärt sig franska, trots att han varit gift med en fransyska i tio år, men kan inte låta bli att berömma svärföräldrarna för deras uppoffringar i form av att de lärt sig prata engelska.

Och det är inte alltför ofta, när du med några minuters perspektiv, sätter dig på tunnelbanan och säger till dig själv, ‘varför kan inte vi bli kompisar? På riktigt?’. Men Ewan McGregor är en genuin, sympatisk människa med båda fötterna på jorden, och då är det annorlunda. Och när vi suttit där en några timmar, skämtat och ätit, känns vår pratstund blir ett endast ett långt nöje – trots att vi båda gör vårt jobb. När vi r reser oss upp sträcker han fram handen och halvt på skämt säger jag:
– See you in Cannes, then.
– Yeah, with your short.
– And your Woody Allen-movie.