Ciné möter Gavin Hood

Det är svårt att veta vad för en person man möter inför en intervju. Jag hittade en bild på Gavin Hood på nätet, där han såg ut som en sammanbiten och väldigt allvarlig person. Jag hade fel. Gavin Hood är en filosof, en visionär med underbar humor som är ansvarig för en av årets starkaste filmer som är Sydafrikas Oscarsbidrag till kategorin icke-engelskspråkig film: Tsotsi.

I en särskild scen i mitten av filmen slog det mig att filmen symboliserar ett gammalt citat som lyder; inget barn föds ont, det imiterar bara sin omgivning.
Wow, det är underbart sagt. Jag kommer att citera dig, får jag det? Säger han och skrattar högt. Briljant, för det är precis vad filmen handlar om. Och på nästa nivå, även om du uttryckte det naturligt, så handlar den även om samspelet vad vi är födda i för situation.
Det kan vara våran ekonomiska situation, vårt kön, ras, land, religion. Det är mycket som händer människan som den inte har någon kontroll över, men i vissa punkter under sitt liv, börjar man få en viss kontroll över sitt liv genom de beslut man fattar, oavsett omständigheter. Samtidigt som besluten man fattar och de beslut samt val man inte gjorde formar ens framtida liv. Det är precis vad som intresserar mig med Tsotsi, vi börjar med ung man som verkligen blivit född in i en hård värld och precis som du sa tidigare, imiterat sin omgivning för att överleva.
Samtidigt kommer det till en kritisk punkt där något tränger igenom den hårda fasaden och han tvingas att anpassa sig efter det och huruvida han tar sig igenom det eller inte, är ofta en central del i alla “pojken-som-blev-en-man-historier”. En resa från naivitet till medvetenhet. I grund och botten handlar det om en ung pojke som är förbannad på världen och gömmer sig bakom en mask av ilska som genom sambandet med barnet är tvingad att börja ställa frågor om själv. Ju mer han kämpar emot, “BOOM”, till slut går han från pojke till man som kan ta ansvar för sitt eget liv – resan för mognad. En universell historia som kunde ha utspelats sig var som helst, men som placerades på en plats som inte ofta visas på den vita duken, nämligen min egen hemstad Johannesburg. En fin kombination av en extrem, men universell myt mixat med ett relativt oanvänt sceneri.

Fälten Tsotsi springer över fungerar som symbol för en osynlig gräns mellan det fina livet och det fattiga livet, två helt skilda världar men ändå så nära?
Det är brända fält, ett mellanting, ungefär en psykologisk ödemark av någon sort. Det är svårt för dessa två världar att mötas, ett stort gap mellan dem som måste få en bro om någon av dessa två skall hamna i en status av komfort, fred, men ur ett väldigt psykologiskt synsätt.
En metafor för vad som händer i världen. Se på Sverige, som är ett fantastiskt land, men bilder från övriga världen påverkar befolkningen som reagerar och säger: vi måste göra nåt åt detta, det är för jävligt. USA gömmer sig bakom stora murar, men hela tiden kommer det personer som slår igenom dessa murar och säger, vi är här, och vi är förbannade på er.
Hur korsar vi ödemarken? För ingen av oss kan förneka att båda världar existerar. En aspekt i det stora gapet är att Tsotsi är filmad i widescreen för att symbolisera ett gap mellan Tsotsi och personerna han möter.

Är det viktigt att skildra fattigdom, skulle du vilja kalla dig en politiskt medveten man?
Det är svårt att växa upp i Sydafrika utan att vara en politisk medveten man, säger Gavin och skrattar glatt. Så jag är väl det egentligen, men jag tror inte att politik, jag är varken politiker, precis som jag inte är en religiös man, jag kämpar med bådas idéer av samma orsak.
De väljer nämligen sida – samma motto: detta är vad vi tror och du har fel. Och det är här jag tror att konst skänker en bro till ödemarken vi pratade om tidigare. Ingen vet egentligen. Vi vet inte vad det perfekta svaret är, vi vet inte riktigt varför vi är här, jag är inte säker på om gud finns eller inte, kanske, kanske inte, men låt mig säga dig en sak, säger Gavin och lägger handen på min arm för att verkligen poängtera allvaret i svaret.
Om vi inte börjar erkänna vår vardagliga mänsklighet så är vi helt körda. God konst handlar om att beröra folk, Tsotsi bor i en stad som du kanske inte känner till, han vill bli förstådd, vill ha kärlek, vill ge kärlek och vill känna ett syfte med sitt liv. Hans känslor är inte mer annorlunda än mina egna. Han känner smärta, svartsjuka, lycka, kärlek, alla människors behov är de samma över hela världen och precis därför är film så perfekt att förmedla intryck och känslor. Känslor är knepigt, men jag har arbetat med vinklar och i scenen med hans vän Boston som bara lägger handen på hans axel så får ansiktsuttrycken och hans hand representera allvaret i scenen. Gavin börjar nu visa skillnaden mellan en kompisklapp och förlåtelse på min arm till mitt lilla nöje. Han är allt annat tillbakadragen. Tittar inte Boston ifrån Tsotsi samtidigt? Ungefär som han förlåter, men inte glömmer?
Voila’, precis vad jag menar, vi måste inte glömma, men vi måste förlåta. Eller vi – skall – inte glömma för det skall påminna om oss att inte göra det igen. Men vi kan endast förlåta, när vi känner genuin ånger och det sporrade mig att skildra dramat i Tsotsi. Om filmen skall utforska följande teman: upprättelse, förlåtelse och personligt ansvar. Oavsett hur hårt en människas liv har varit, så känner vi som människor en stor svårighet att skänka förlåtelse och vi inte känner att de är ärligt ledsna samt ångerfulla för vad de har ställt till med. Och varför jag tror att folk är villiga att förlåta Tsotsi är att under resans gång kommer han till en punkt där han ber om ursäkt och sätter du detta i samband med hans tuffa bakgrund såväl som uppväxt så är du villig att förlåta. Lite grann som Desmond Tutu och hans kamp som fungerande genom att berätta hela historien istället för bara vissa utvalda delar. Vi kan nämligen känna igen en lögn ifrån mils avstånd. Om någon säger förlåt, men inte verkligen menar det, så luktar det illa, riktigt illa.

Soundtracket till filmen är helt grymt, är det artister från Johannesburg?
Yeah, skriker Gavin som han sträcker armarna i luften likt vilken rutinerad rockstjärna som helst och börjar berätta en historia som handlar om ordet “kwai” som betyder arg, men lika gärna kan betyda cool och är en samlingsterm för en viss typ av musik. Arg, men rytmisk musik som samtidigt har en underbar energi kopplat till det och är musiken från samma områden som i filmen.
Ställen i Soweto, såg du killen som spelar Zola i filmen frågar Gavin. 80 % av låtarna i filmen är hans låtar, han är faktiskt en av Sydafrikas största artister och gjorde en kameo-roll vilket jag personligen tyckte var jättekul. Så hans låtar plus en mängd andra och även låtar som nästan hamnade i filmen kommer hamna på soundtracket som jag hoppas blir kul för folk att lyssna på. Det intressanta med våra kwaitoartister i jämförelse med hiphopartister, eftersom musiken är väldigt likartad, är att våra artister är mindre sensationella än de från t ex USA. Nu skall jag vara försiktig när jag förklarar detta, säger Gavin samtidigt som ett brett leende sprider sig i hans ansikte.
Våra artister vandrar inte omkring i pälsrockar med mycket “bling bling” och försöker spela allmänt fräcka. För dem är det en förolämpning för deras bakgrund. De är talesmän för folket från ghettot och de har svindyra märkessneakers? Det är skitsnack och får endast folket från ghettot att sjunka lägre genom att få dem att tro att de får respekt och upprättelse genom att bära märken. Det är fel.

Genom att använda inhemsk musik som är mer rytmisk än låt oss säga sedvanlig hiphop, får filmen ett bättre driv?
Absolut. En bra sak med Afrika är att det är landet med riktig rytm. Låt oss vara ärliga – rytmen kommer från Afrika. Riktig skön rytm och kwaitoartister säger ofta om deras amerikanska kollegor: de stal vår rytm.
Gavin börjar frenetiskt trumma på bordet och visa taktskillnader, varpå jag flikar in och vi hamnar i en diskussion som mynnar ut i att han börjar intervjua mig om min musikaliska bakgrund och blir helt uppspelt när jag berättar om att jag själv håller på med musik. Vi skrattar gott åt klyschor i skivbranschen och vi båda inser att tiden är över och att jag måste stressa fram min lilla kamera för att knäppa en bild på denna glada och karismatiska regissör.