Ciné möter Hugh Grant

Hugh Grant har spelat in sig själv i ett fack. Att han uppfattas som “den charmige engelsmannen”, menar han beror på att själv lägger en stor del av sig själv i rollerna. Martin har träffat Hugh Grant, som är minst lika charmig utanför den vita duken.
I “Music and Lyrics”, Grants senaste gentlemannaskildring, spelar han en avdankad popstjärna som finner kärlek i en krukväxtsvattnare. De skriver en låt, tjänar pengar och blir lyckliga. Precis som vanligt. Men trots att Grants senaste film är en riktig mainstreamkomedi menar han att han hellre vill göra independentfilm. Där finns det inte samma press på att filmen ska bli ekonomisk framgångsrik, säger han. Och press är ingenting han tycker om.
– Gör du en film för 70 miljoner dollar kommer det automatiskt mycket press, säger han. Men, istället för att göra mindre filmer, där pressen skulle vara mindre, hoppar han på stora projekt., samtidigt som han i nästa andetag menar att pengar är en viktig del. För “Music and Lyrics” fick han 12 miljoner dollar.

Det blir snabbt tydligt att han Hugh Grant är en människa som skulle känna sig tryggare i en film där förväntningarna inte var lika stora. Hade hans kompisar stått bakom kameran hade han vågat spela ut
– Du kan göra en imitation av Sveriges kung när du sitter hemma med dina vänner. Då gör du det jättebra. När du gör det på repetition är det lite sämre, men fortfarande bra. När du gör det inför kameror eller inför en publik är det inte ens hälften så bra som när du gjorde det hemma. Och på en filminspelning skrattar ju ingen. Det är dödstyst. Då börjar man undra om man gjort det bra eller inte.

Press, krav och förväntningar utifrån är någonting Hugh Grant ofta återkommer till. Kanske är det därför han tittar igenom vartenda utkast av en films manus. Han kräver total kontroll för att kunna känna sig säker. Han berättar att han påverkar vilken affisch som ska användas i Sverige och i en viss mån vilka scener som ska klippas. Men trots att han inte gillar press och blir en sämre skådespelare när han jobbar under press, ser vi honom inte i små independentproduktioner. När jag frågar varför, pratar han hellre om då han gjorde “Fyra bröllop och en begravning”.
– Vi gjorde den för fem miljoner dollar, den spelade in tio gånger så mycket i USA, men trots det blev filmbolaget inte nöjda, säger han. Men det spelar ingen roll hur mycket pengar som är involverade. En film måste vara underhållande för att folk ska vilja se den. Se bara på Hollywood. De tittar bara på vad som var framgångsrikt förr och så gör de om det igen och igen. Varför spelar du samma typ av roller?
– Jag får ofta den frågan, och gillar den inte. Jag lägger en stor del av mig själv i varje roll jag gör, det spelar ingen roll vilken karaktär jag spelar, det kommer alltid att finnas en del av mig i varje karaktär.
Vad beror det på?
– På vilken scenskola som helst kommer du att lära dig att du ska undvika att skådespela så långt det bara går. Om jag inte lägger in en del av mig själv i de karaktärer jag porträtterar, måste jag skådespela, och det blir sällan rätt.

Grant är trött på filmbranschen.
– Jag har ju sagt att jag ska sluta i tjugo år, säger han och skrattar. Och så kan det bli. Han förklarar att han börjat skriva på en roman. Han för inga diskussioner på att göra fler filmer och menar att det enda han saknar är stake att våga sätta sig ner och skriva sitt första manus.

Det finns mycket intressant bakom Hugh Grants fasad. Det är en osäker människa, som hellre gör en säker film, där han kan sin roll utan och innan, istället för att spela homosexuell cowboy i “Brokeback Mountain”. När han förklarar varför han är framgångsrik kan jag inte låta bli att föreställa mig Hugh Grant kyssa Jake Gyllenhaal i en ödelagd dal i Wyoming. Vi återkommer till rollval.
– Bara för att rollen är dramatisk, innebär det inte alltid detsamma som att rollen är bra. Man behöver inte göra djupa och mörka roller för att bevisa att man kan agera. Lättsam komedi är svårt också.

Hugh Grant kanske har en inre röst som säger åt honom att sluta göra mainstreamkomedier, skriva en bok, regissera en film och spela homosexuell cowboy. Några steg på vägen har han i alla fall tagit. Hoppas att han tar fler.

Foto: Petter Lindqvist, för Ciné.se