Ciné möter Imad och Swel Noury

Vad har Tjechov, Michael Mann och Cassavetes gemensamt? Alla har de inspirerat de marockanska regissörerna Imad och Swel Noury, festivalaktuella i sektionen “Spotlight: Arabica” med hämnardramat “Heaven’s Doors”. Bröderna Noury är mycket trevliga och sofistikerade filmfantaster. Födda i Casablanca växte de upp i en cineastfamilj, med spanska mamman Pilar som producent och pappan Hakim som regissör. När bröderna var unga brukade de beta av tre-fyra filmar per dag, från Hakims videoklubb.

– Vi var filmnördar redan som små och drömde om att bli regissörer. När vi var yngre brukade vi få följa med vår pappa till inspelningsplatsen, och vår filmsmak influerades av hans. En av pappas och våra tidiga idoler var Sergio Leone. Han har alltid riktigt snygga foton. Vi växte upp med klassiskt amerikanskt och tyckte att 60- och 70-talet var intressanta årtionden med krigsfilmer som “Den Stora Flykten” och “12 Fördömda Män”. Bland den nya generationen tycker vi mycket om Steven Soderbergh och Michael Mann med hans häftiga klippning och nerviga kamerarörelser.

Den långa listan över favoritregissörer fortsätter med asiatiska och europeiska tungviktare såsom Kitano, Von Trier och Wenders. Swel berättar entusiastiskt att de är öppna för alla genrer och att även lättsmält amerikansk action och komedier à la “American Pie” kan sitta fint. Men trots det brinnande intresset tycke inte mamman att de skulle ägna sig åt film som yrke, då hon ansåg att de skulle ha svårt att tjäna pengar inom branschen ifall de inte skulle lyckas. Pilar ville att hennes söner skulle satsa på studierna och ha en god akademisk utbildning. Storebror Swel fortsätter berätta om studierna.

– Vi har inga rötter i Frankrike, men båda av oss gick på Franska Skolan i Casablanca som barn där vi hade franska som modersmål. Jag pluggade ekonomi i Frankrike och jobbade som uniformklädd bankman i ett par år, men insåg att jag egentligen ville syssla med film. När Imad var runt sjutton flyttade vi till Madrid där vi bor idag. Vi började studera på “Madrid Film School” men hade mycket teori och inte så bra lärare. Man lär sig mycket mer från inspelningsplatsen än filmskolan genom praktisk erfarenhet, genom att utsätta sig för pressade situationer och inte vara rädd för att göra misstag.

Redan när Imad var sexton och Swel tjugo ägnade bröderna sig åt professionellt arbete med kortfilmer i 35 millimeters format. “Heaven’s Doors” är deras första långfilm och produktionen möjliggjordes tack vare mamman som producent, med en budget på 180 000 dollar. Inspelningen, som tog fyra-fem veckor, var en lärorik erfarenhet men samtidigt en tuff utmaning.

– Huvudproblemet var kameraarbetet, då vi ville ha en specifik ljussättning och foto i Michael Mann-stil. Vi hade bara en tvåtusenmeters filmrulle som räckte till elva timmars inspelning, vilket är ingenting! Det fick bara bli i stort sett en tagning för varje scen och därför hade vi repetitioner med skådespelarna under sex månader innan vi började filma. Det var intressant, eftersom man tvingades vara kreativ och tänka snabbt. Skådespelarna var icke-professionella, vilket var lite tråkigt, eftersom vi älskar att regissera personer. Filmindustrin är inte så stor i Marocko. De flesta aktörer är tv-skådisar som jobbar på ett annat sätt än filmskådisar. Det finns få professionella skådespelare i landet. Till exempel så var de tre personerna i början av filmen surfare, konstnär respektive teaterskådespelare.

I hemlandet gjordes ingen större publiksuccé. Noury förklarar att lite mer kommersiella filmer i King Kong-anda och sociorealism är vad som går hem hos den marockanska publiken. Däremot har den ambitiösa debuten öppnat dörrarna till hyllande recensioner och internationella framgångar med visningar på festivaler runt om i världen, bland annat i Berlin.

– Vad som är lite ironiskt är att vi hela tiden kollade på film när vi drömde om att bli regissörer, medan vi nu när vi blivit regissörer önskar att vi hade mer tid att kolla på film.
Vi tittar fortfarande så ofta vi kan på modernt, för att hålla oss uppdaterade. Däremot hinner Swel, som även skrivit manuset till “Heaven’s Doors”, fortfarande läsa böcker som den stora litteraturfantast han är.

– Litteratur influerar alltid manusskrivandet. Andra filmer har influerat det filmtekniska och bildspråket medan litteratur gett inspiration till själva skrivandet. Jag tycker om att läsa mörka, obskyra böcker. Två av mina absoluta favoritförfattare är Chekhov och Dostojevskij. Sen finns det också många intressanta amerikanska författare som Ford, Carver och Sallinger. Min dröm är att en dag kunna filmatisera en roman.

Swel är inte bara manusförfattare utan också en poet, förälskad i arabisk, fransk och klassisk poesi. Walt Whitman och Pablo Neruda står högt upp på listan. Idén med att använda dikter i “Heaven’s Doors” har Swel lånat från asiatisk film. Jag blir imponerad när han säger att han själv skrivit den vackra poesi som kopplar samman berättelsens tre olika delar och ger perspektiv på vad det är filmen vill säga. Det centrala temat i filmen är relationen mellan mödrar och deras barn. Mamman ses som helig i det arabiska samhället och kulturen.

– I den antika tragedin så kunde människan inte påverka sitt eget livsöde då ens liv styrdes av yttre faktorer, såsom gudar. Vår film är en modern tragedi där människan kan påverka sitt eget öde. Den handlar om föräldrars ansvar och hur deras influens i värsta fall kan förstöra livet för deras barn. En viktig aspekt vi ville få fram var inte bara moderns betydelse, utan också frånvaron av fadern som lämnat sitt ansvar. Ney finner sin fadersgestalt i gangsterbossen som han jobbar åt. Amerikanskan Lisa talar sorgsen med sin känslomässigt distanta mamma i telefon men inget nämns om fadern, och den äldre mannen i tredje delen hälsar på sin mamma på sjukhus men vi får inte heller veta någonting om hans far. Det är som en av karaktärerna uttrycker det: “We never heal from childhood”.

De flesta personer i filmen är baserade på verkliga människor. Swel säger att liksom i viss Colombiansk litteratur, där han nämner Marquez, dyker karaktärer upp mitt från ingenstans och kommer med visdomsord, exempelvis tiggaren i filmen. Det ger det där lilla extra. Ett inslag han vill fortsätta använda sig av i nästa film.

– Vårt nästa projekt är hemligstämplat, men vi kan avslöja att vår nästa film kommer att vara kortare, och bestå av fem berättelser som kommer att utspela sig i fem olika länder.

Ett ambitiöst uttalande från två intressanta regissörer med en västerländsk prägel. Att Imad bara är tjugotre och Swel tjugotåtta år gammal är särskilt imponerande. Idag är de bosatta i Madrid där de känner sig hemma. De åker enbart till Marocko när de ska filma eller hälsa på sina föräldrar som bor där den halvan av året då de inte bor i Madrid. Nästan alla vänner och släktingar bor utspridda utomlands i bland annat Frankrike, USA, Israel och Mexico. Bröderna Noury är nu här och förhoppningsvis är de här för att stanna.