Ciné möter Johan Brisinger

I kölvattnet av tsunami-katastrofen dyker “Underbara älskade” upp på de svenska biograferna. Bildpoeten Johan Brisinger har vågat ta steget från musikvideor, reklam- och kortfilmer till hjärteskärande familjedramatik. Michel har träffat en regissör som gått sin egen väg med en stillsam långfilmsdebut där livets dystrare sidor utforskas i skärgårdsmiljö.

– Jag var livrädd för att filmen skulle bli ett fiasko. Ambitionen har varit att våga gå ut med ett enkelt mänskligt berättande där huvudpersonerna utsätts för prövningar i form av ett kammarspel. David Mamet har varit en stor förebild. Jag började skriva en berättelse om en familj som drabbas av en tragedi och forskade om sorgbearbetning. Min film gränsar nära allt vi är rädda för att göra i svensk film med dess allvarliga ämnen. Många kommer nog känna igen sig i temat, att människor ofta sopar sorgen under mattan, som många gjorde efter tsunami-katastrofen till exempel. Jag ville närma mig Irwin Welshs berättande, genom att behandla det mörka i världen och min film kan sägas vara en homage till honom. Som förälder känner jag en rädsla för att förlora min familj. Vi behöver berättelser där människan klarar sig mot alla odds och det är inte utan anledning som det görs sådana filmer.

Johan Brisinger började skriva manuset innan tsunamins olycksdrabbningar, och efter nästan fyra års arbete realiserades projektet med en officiell budget på femton miljoner kronor. Johan berättar att han har en skolning i bild. Han ville låta bilderna tala, vilket ledde till att manuset blev kort och innehåller förhållandevis lite dialog.
– I en bra film så kommer mycket fram genom bilden, säger han. Dialogen är för informativ i många av dagens filmer. Det blir som tv- och radioteater. Tekniken ska inte stå i vägen för berättandet, men fotot har en stor betydelse. Kameraobjektivens psykiska effekt på tittarna är viktig, för att skapa olika effekter i olika scener, till exempel i M. Night Shayamalan och David Finchers filmer då de är visuella regissörer.

I “Underbara älskade” krävdes också en stor närvaro från skådespelarna, eftersom det var de subtila ansiktsuttrycken Brisinger försökte hitta. Skådespelarna fick stor frihet och jag lät berättelsen drivas framåt på ett stillsamt sätt. Brisinger försökte undvika att dela med sig av svaren på de frågor han inte alltid besvarar, vilket ger filmen durackord först i det öppna slutet.
– Jag minns själv att jag var lycklig efter att jag sett “Ice Storm” där mycket lämnas öppet, säger han.

Filmintresset har den 41-årige regissören ärvt från sin mamma redan när han var barn.
– Mamma föddes 1930 och växte upp under kriget. Hon var filmintresserad, försökte gå ofta på bio och såg klassiker med Errol Flynn. Mamma var väldigt duktig på att återberätta och göra levande beskrivningar av barnförbjudna filmer som hon sett för mig och min storebror, så att det kändes som att man var där. Hon gick på Konstfack vilket inte var “fint” vid den här tiden, då kvinnan förväntades vara hemmafru och stå vid spisen. Mamma fick sina konstnärliga utlopp genom att ta med mig på bio för att se kvalitetsfilm, på samma sätt som mödrar som tar med sina barn för att se teater. Jag var lång redan då och kom därför in på barnförbjudet och såg klassiker som “Chinatown”, “Gudfadern” och “Gökboet”.

Pappan förstod sig däremot inte på storheten med bio och associerade film med konstiga människor. Johans far ville att hans söner skulle satsa på en akademisk utbildning och studera ekonomi i Cambridge. Pappans önskan ledde till att en stor del av den senare halvan av 70-talet tillbringades i England, letandes efter bostad och skola.
– Jag kände mig som hemma i England och i det engelska språket. Som 17-åring var jag säker på att jag ville bli regissör. Jag sökte till filmskolan i London, men de var tråkiga och gav inget vänligt bemötande, precis som när jag sökte till Dramatiska Institutet i Stockholm.
När jag läste att George Lucas och Robert Zemeckis pluggat film på UCS (University of Southern California) i USA, bestämde jag mig för att jag själv ville göra det. Men till skillnad från min bror som studerade till läkare på Karolinska Institutet hade jag inte de allra högsta betygen. En rekryterare var på turné i Europa för att locka studenter till olika utbildningar för att skapa mångfald på universitetet. De flesta rekryterades till ämnen som ekonomi och medicin och många var från Mellanöstern. Rekryteraren hjälpte mig med ansökningarna till UCS, där det var stenhårt att komma in, men till slut blev jag antagen.

Brisinger berättar om hur hans syn på film breddades när han som ung kille begav sig till USA, med drömmar om att bli regissör, fascinerad av “Jakten på den försvunna skatten”, “Stjärnornas krig” och “Hajen”.
– När jag kom till USA började jag se Europeisk film med andra ögon än vad jag gjort i Europa. Jag såg det från ett annat perspektiv. Det är kul med lättsam underhållning, men på filmskolan började jag dras mer till tyngre historier som berör, framförallt skildringar där människan utsätts för prövningar, som i “Den engelska patienten”. Vad som var fascinerande med filmskolan var att intressanta regissörer besökte oss för att visa upp tidiga versioner av sina verk som diskuterades. Då insåg jag vilken resa det var att göra film. David Lynch var där och visade en tidig version av “Blue Velvet” och det var riktigt häftigt att sitta i ett litet rum med Terry Gilliam och se “Brazil”. Sedan minns jag när en upprörd Oliver Stone började kalla alla för idioter, när kritiska diskussioner blossade upp om “Plutonen” och användandet av Wagners Valkyria-operamusik i scenen med helikopteranfallet. Att studera på filmskola är absolut ingen nödvändighet för att lära sig göra film berättar Johan, då man kan köpa sig en enkel kamerautrustning idag för några tusen kronor. Däremot nämner han två nyttiga erfarenheter som han har fått.
– Vad man får på filmskolan och ingen annanstans är riktigt ärlig kritik men också uppmuntran som man aldrig får senare i livet. Gästföreläsarna var oerhört kunniga, bland annat höll Spielbergs fotograf i en föreläsning. Vi fick göra liknande övningar i grupp, till exempel att varje elev, på sitt sätt, skulle återskapa en scen ur en Spielberg-film, för att därefter ta emot kritik. Det var en bra chans att lära sig att misslyckas, men många hoppade av eftersom de fick sådan hård kritik av de skickliga lärarna. Den andra stora förmånen är att filmskolan ger en chansen att träffa proffs, som delar med sig av sina erfarenheter. Praktexemplet på stora regissörer som däremot inte har gått på filmskola är Kubrick, som alltid brukar nämnas. Han är för filmen vad Bob Dylan och Mozart är inom musiken, det egocentriska geniet som alla vill ta efter.

Efter examensfilmen fick Brisinger kontrakt med SF, och var en hårsmån från att göra film 1992. Han ägnade sig dock åt att gjöra reklamfilmer för bland annat Saab, British Telecom och American Cancer Society, för att spara ihop pengar till att finansiera en långfilm.
– Ridley Scotts reklamfilm från 1984 för Apple, baserad på George Orwells novell, tog mig med häpnad. Den var häftigt gjord med atleten som kastar en slägga på en stor bioduk. Det är den bästa reklamen som någonsin gjorts! Ett intresse väcktes för att berätta små historier genom reklammediet. Inom reklamfilmsbranschen fick jag och Mikael Flodell, producenten till “Underbara älskade”, lära oss att målet är viktigare än resan som ibland bestod av kalla, blåsiga inspelningar. På SVT där jag började jobba, och regisserade flera avsnitt av tv-serien Anna Holt, var deras uppfattning att resan är viktigare än målet. Ingrid Dahlberg gav mig sparken för att jag var “för ambitiös”.

I början av 2000-talet gjorde Brisinger informationsfilmen “Trygg trafik” för Norska Säkerhetsverket. Den väckte en stark respons hos en förstummad publik och fick en nominering på Cannes prestigefyllda reklamfilmsfestival. Johan blev överväldigad av den positiva responsen och insåg att han ville utnyttja sin estetiska begåvning till att göra en mänsklig långfilm, snarare än en ytligt snygg.
– Det var en lång process att skriva manuset till “Underbara älskade” med utkast efter utkast och när Anders Engström sa att det jag skrivit bara var skit hade jag lust att ge honom en rak höger. Jag har fått lära mig att man aldrig ska underskatta ett manus och uttrycket “If it ain’t on the page, it ain’t on the stage” ekade i mitt huvud. Jag bar med mig en stor erfarenhet från att ha gjort reklam och musikvideor, då man får en plattform att stå på och se skapandeprocessen. Regissörer som Bernardo Bertolucci är mer spontana och kommer till inspelningsplatsen och tänker “vad ska vi nu hitta på?”, medan jag planerar fotot och tänker igenom scenerna i förväg. Det är en stor skillnad gentemot att göra en reklamfilm, vilket bara tar tre-fyra veckor.

Johan säger att han instämmer med David Finchers påstående om att filmer allt oftare bara består av historier med händelseförlopp, men ingen karaktärisering där vi får veta mycket om personerna. Serier som “Sopranos” är ett lyckat exempel på karaktärisering, tycker Brisinger. Bland förebilderna inom svensk film nämner han Jan Troell, Bo Widerberg, Lukas Moodysson och Stefan Jarl. Johan menar att den sistnämnda är svensk films samvete, att Jarl liksom Jan Guillou vågar tala utåt.

För ett par år sedan fick Brisinger både svenska och internationella framgångar med den hyllade kortfilmen “En del av mitt hjärta”, om ett möte mellan en pojke och en familj vars äldsta son räddar pojkens liv. Den estetiske regissören vill fortsätta göra småskaligare känslodramer i framtiden.
– Både jag och Jonas Åkerlund, som jag känner sedan länge, hade alltid drömt om att göra långfilm. Det hade varit otippat ifall jag till exempel debuterat med en thriller. Jag älskar att regissera skådespelare och vill att publiken ska bli berörd. Mitt nästa projekt kommer nog att vara en liten film, ett intimare drama. Det vore häftigt att skapa en ikonbild, som till exempel Quentin Tarantinos stilbildande scen i “De hänsynslösa” där en funklåt spelas i bakgrunden till bilden av tuffa män i slips.