Ciné möter Kurt Russel

Så, jag antar att ni var blöta under stora delar av inspelningarna av “Poseidon”?

Kurt Russel: Ja, det kan du räkna med.

Man brukar skämta om att, när man jobbat med vatten, gör man det aldrig igen.
Kurt Russel: Ja. Man gör vad man behöver. Det var mycket fysiskt laborerande I vatten. Det var kallt, men särskilt svårt var det faktiskt inte.

Fick du en nälska av ‘det gamla Hollywood’, med tanke på att ni spelade in filmen på en riktig inspelningsplats och inte mot några gröna skärmar?
Kurt Russel: Ja, det var verkligen en risk från regissörens sida. Det är mycket, mycket svårare att agera på riktigt framför kameran med riktiga miljöer än med datorns hjälp. Men det var intressant. Egentligen var själva skådespeleriet inte särskilt svårt, bortsett från den psykologiska biten när du var instängd under vatten och det inte finns någon utgång. Då är du beroende av att någon kommer och ger dig luft. Det svåra med det var att när du är under vatten med en massa lampor riktade på dig och du inte har några simglasögon så kan det vara riktigt svårt att se. Det är då det psykologiska blir lite jobbigt eftersom du inte kan se var du är. Och om du råkar ta dig in i fel gång under vattnet, då får du den här känslan, “De kommer inte att hitta mig och ge mig luft.” Men som med allt annat så vänjer man sig efter en stund, och efter ett tag gick det riktigt bra för alla.

Varför tror du att filmen är så utmanande?
Kurt Russel: Jag tycker att en av de intressanta sakerna med den är att du kan titta på den och säga, jag har en massa frågor. Du vet ingenting om de här människorna. De vet ingenting om varandra heller. Vissa av dem vet inte ens varandras namn. Det var en av de sakerna som jag tyckte var mest intressant när jag läste manuset, att ofta spenderar vi de värsta timmarna i våra liv med människor som vi inte alls känner. Och du kan vara helt beroende av att dessa människor vid något tillfälle räddar ditt liv, eller tvärtom. Men du vet ingenting om dem. I “Poeidon” får man reda på att min karaktär är en före detta borgmästare av New York. Han har en överbeskyddande roll gentemot sin dotter, och under denna resa får han reda på att han är överbeskyddande. Men, tillslut så är han lojal till denna henne. Det var också viktigt att han faktiskt har varit brandman eftersom han har upplevt mycket av detta tidigare. Han har sett människor dö i liknande situationer, och han vet vilken farlig situation de befinner sig i. Éfter ett tag får han också reda på att den andra mannen (Josh Lucas karaktär) också har upplevt mycket av detta i och med att han färdats mycket I ubåtar under hans tid I armén. Så tillsammans lyckas dessa två personer reda ut de flesta situationerna. De säger inte mycket till varandra utan försöker bara göra sitt bästa för att överleva. De är bara vanliga människor som försöker ta sig ut från skeppet. Något som jag också gillade var att filmen inte, som i traditionella fall, hade några store konflikter mellan de olika personerna. Alla tar situationen för vad den är och försöker att undvika konflikter. Dessa två killar är de som leder vägen, och den yngre killen är den som tar riskerna. Det ligger i hans natur att tänka på vad han ska göra själv. Det är mycket sådana relations-relaterade grejer i “Poseidon”. Men på ett naturligt plan handlar det om en båt som vänds upp och ner och människor som inte känner varandra som måste samarbeta för att ta sig därifrån. Det är rakt på sak.

Gillade du genren?
Kurt Russel: Absolut, absolut. När du jobbar med en film, känner du dig som en mentor till de unga skådespelarna då?
Kurt Russel: Nej, det gör jag inte. Jag har aldrig sett på saker och ting på det sättet. Bara för att någon har hållt på med något under en lång tid, behöver inte det betyda att de vet vad de håller på med – kanske är de inte så bra på det. Vem vet? Vanligtvis när du gör något under en lång period så blir du bra på det, och du lär dig. Det är så jag fungerar, jag har alltid tittat på de andra skådespelarna i en scen för att sporra mig. Jag gillar att titta på andra skådespelare. Jag har en tendens att se på dem och se vad jag gillar, hellre än att prata med dem. Jag tror att alla gör på sitt eget sätt. Jag gillar att vända ut och in på alla olika sätt man kan göra en scen på. Som skådespelare pratar man alltid med regissören om hur man ska göra för att få ut vad man vill ur scenen. Men jag vill inte känna mig som någon lärare eller mentor till de yngre.

I vissa stunder känns det som att, om det finns en gastub, så finns det nästan alltid en syrgastub bredvid.
Kurt Russel: Ja, verkligen. Filmer som denna bygger ju på det. En film som är felfri i det avseendet, och en film som jag var inblandad i, både som regissör och manusförfattare, var “Breakdown”. Det är en sådan film, där man i min mening lyckas med allt. Du har förstått filmen rätt, jag vill att publiken ska förstå det så, i sluttet ska de kunna säga ‘jag har tänkt på alla möjligheter, och jag kan faktiskt känna mig exakt som han gjorde i filmen”. Det jag gillar med den filmen är att man säkert har 20 olika val. Du har alltid de här valen att välja mellan. Du gör dem och sedan går du vidare. Och jag tror att om du var i en liknande situation på riktigt så skulle det vara ungefär på det viset. Du har inte tid att tänka på om det är rätt sak att göra, du bara gör det. Det enda du har tid att tänka på är att försöka hitta en utväg. Och sen går du. “Nej, jag ska inte göra som jag har blivit tillsagd, på samma sätt som alla andra. Jag ska ta mig ut härifrån.” Många människor dör på vägen, många misstag görs också. Det finns alltid saker man kan göra bättre. I den här historien vet jag inte hur många som överlever. Fem personer har turen att göra det, 3000 har inte samma tur – de gör valet att stanna och vänta. Det är för mig en av de intressanta sakerna som Wolfgang [regissör] gjorde. Jag pratade aldrig med Wolfgang om det här, om det någonsin betydde något för honom eller om han någonsin tänkte på det. Men när jag läser manuset och ser filmen kommer jag alltid tillbaka till den stunden då du ser sju eller åta personer som ger sig av från skeppet och du hör en av personerna säga, Ramsey, you know we have to close this door. So there’s no coming back.” För mig är det ett ögonblick av sanning som alla människor stöter på någon gång i sitt liv, på ett eller annat sätt.