Ciné möter Lena Einhorn

Vi har sett det förut – filmer som berör andra världskriget på ett eller annat sätt. Den här gången är det Lena Einhorn som gjort en film i genren. “Ninas resa” handlar om hennes mors upplevelser under sin uppväxt i Warszawagettot. Livet som tonåring ackompanjeras av en miljö där människorna i omgivningen försvinner en efter en. Filmen gestaltar sig i form av en “spelfilm med en dokumentär tråd” och är en verklig historia. Hennes intervjuer med modern står som grunden och moderns röst används i filmen som berättare. Hon dog av cancer den tionde maj 2002. Filmen gestaltar hennes resa. Ninas resa.

Dottern Lena är född 1954 i Sverige, är utbildad läkare och doktor i medicin inom fältet tumörbiologi och virologi. Under en period i slutet av 80-talet bodde hon i New York. Under tiden där bestämde hon sig för att sadla om. Hennes nya bransch var att producera vetenskapliga dokumentärer för olika bolag. Efter ett antal år i staterna återvände hon till Sverige 1994. Väl här skapade hon Lena Einhorn Film, där hon inledningsvis fortsatte på den inslagna banan med vetenskapliga dokumentärer. Sakta men säkert försvann fokus från det vetenskapliga i filmningen och produktionen. Istället siktade hon in sig på dramadokumentärer vilket inte kan beskrivas med andra ord än som en stor framgång. Hennes “Handelsresande i liv” mottog en Emmynominering 1998 och vann priset Prix Europa 1999. Hon ses idag som en av Sveriges främsta dokumentärfilmare och jobbar flitigt för SVT. Mångsysslaren Lena är även författare till boken “Ninas Resa”. Den kom ut våren 2005 och blev Augustnominerad nu i dagarna i kategorin bästa fackbok.
– Boken skrev jag bara för att filmen inte såg ut att bli av. Från början var det menat att bli film. Vintern 2001 gick jag till SVT med en synopsis och de beställde ett manus. Boken kom till ett par år senare då filmprojektet verkade haverera.
Uppenbarligen fick hon som hon ville till slut, även om det tog lite längre tid än väntat. Men den som väntar på något gott… Jag ber henne titta i backspegeln. Var det inte jobbigt att göra en film om sin avlidna mor?
– Det var faktiskt inte svårt. Det har snarare varit rewarding som de säger på engelska. Min mamma gick ju bort 2002, så det är ett sätt att leva vidare med henne. Sen vet jag att hon verkligen ville berätta berättelsen och att jag själv ville berätta den. Får man berätta det känns det bra. Hennes sista ord markeras hårdare än resten av meningen. Det märks att det här – självfallet – är viktigt för henne. När jag inflikade att det kanske var en del av sorgearbetet nickade hon och sa att det förmodligen stämde. I filmprocessen har hon jobbat med mycket speciellt material.
– Hon (Nina) har själv dikterat ner sina minnen i början av 90-talet så jag hade det “nerskrivet” så att säga. När jag skulle skriva manuset och behövde komplettera det hade jag en kamera som jag intervjuade henne med. En del av hennes röst är från den ursprungliga intervjun och en del är från kompletteringarna.
– Det tog tid innan jag kom på hur jag ville göra filmen. Jag tyckte inte det skulle fungera som en dokumentär då det fanns för mycket personliga episoder. Ett alternativ var att det skulle bli en ren spelfilm, men då skulle man förlora intervjun. Det gör det hela mer autentiskt att hon är berättare, då tror man på det.
Filmen använder sig inte bara av berättarrösten som dokumentärgrepp i en spelfilm. Mängder av äkta arkivbilder integreras fortlöpande i filmen och bidrar till en större och mer autentisk helhet.
– Varje historia har sitt sätt att berättas. Jag har aldrig berättat en historia på det här sättet förut, och jag vet inte att jag kommer att göra det igen. Men jag tror varje historia har sin egen berättarteknik och att den dikteras av berättelsen i sig.
Att filmen som spelades in i en nedgången stadsdel i Polen (likt “Schindlers List” )är något utöver det vanliga är något som bör stå klart för de flesta. Ett spännande projekt med ett intressant resultat som vi på Ciné tycker om och önskar all lycka och välgång.