Ciné möter Lia Boysen

Hon befinner sig mitt i ett resonemang om sin kärlek till kulturen och kulturarbetet. Samtidigt som Maria Von Heland, som regisserade Boysens roll i “Sök”, sitter och väntar lite otåligt på att hon ska prata klart.

– Jag kan verkligen älska att få andra människor att må bra genom mitt skådespel, men ofta känns det som att folk tycker att det är något fult, berättar Lia Boysen och fortsätter, man inser ju inte hur viktigt det är. Om man pratar om avsaknad av kultur så förstår man inte vidden, för egentligen, konst är ju bara någon som har en idé. Det här är ju konst, säger hon och synar det lite överdesignade vinglaset i sin hand.

Hon dricker mineralvatten, men Vassa Eggen, prisbelönt i Michelin-guiden, har inget servisglas anpassat för drycker under hundra kronor litern.
– Alltså, förlåt, men jag klarar verkligen inte av att sitta här längre, avbryter von Heland. Hon ska hålla tal ikväll på galapremiären för hennes senaste film och berättar lite lätt hysteriskt att hon inte ens börjat tänka på vilka hon ska tacka. Lia Boysen tittar på henne med en blick av medlidande. De säger det aldrig, men det märks på dem att de har blivit nära vänner under filminspelningen. Sättet de pratar med varandra, deras kroppsspråk. De ser bekväma ut tillsammans. Hon ursäktar sig och undrar om det är okej att vi avslutar intervjun. På vägen ut tänder de en varsin cigarett. Hon har pratat oupphörligt i nästan en halvtimme.

Trettio minuter tidigare. Lia Boysen slår sig ner i fåtöljen närmast fönstret, servitören tar upp hennes beställning på ett glas vatten.
Vad tänker du när du ser dig själv på film?
Hon tänker en lång stund, skiftar ansiktsuttryck mellan ett näpet och allvarligt. Föser undan en guldlock som hänger ned längs kinden.
– Genialitet, svarar hon helt lugnt och självsäkert, varpå hon brister ut i ett skratt. Nej, men man försöker ju alltid se på sina filmer som om man var en objektiv publik. Men ibland är det svårt att se något annat än min egen prestation. Det är inte så att jag sitter och kollar efter skavanker i mitt utseende och så, jag kollar nog mest på hur de har klippt mina scener.

Ibland verkar hon självsäker. Samtidigt nyanserar hon sitt jag med en imponerande öppenhet. Hon börjar berätta om rädslan för att hamna i ett fack som uppstod efter blondinrollen i Det nya landet, för att sedan fortsätta i ett resonemang om sin relation till sin roll i “Sök”. – Den här rollen som Vera jag gör ligger ju närmare den jag är i verkligheten. Eller, inget av det hon är, är jag privat. Men hur olika roller jag än gör så använder jag ju alltid en del av mig själv för att skapa karaktären. Jag skulle vilja säga att i alla roller man gör, även om de inte är särskilt lika en själv, så använder man sina egna känslor. Det som jag och Vera har mest gemensamt annars är väl min garderob.

Och hon bara pratar. Jag frågar henne aldrig något. Ibland tar hon pauser och tittar under tystnad ut genom fönstret på dem som går förbi, inte i väntan på riktlinjer. Snarare uppslag. Sedan kan hon fortsätta, hon gillar att prata om sitt arbete, det märks.
– Det svåra är ju egentligen att inte bestämma sig, att komma till inspelningen och vara fullständigt öppen. Har man råkat låsa fast sig i hur man ska spela blir det inte bra, man måste våga vara öppen. Jag tror att jag var mer så tidigare. Att jag hade tänkt ut hur jag skulle göra allt, hur jag skulle säga varje replik.

– Det blir jobbigare under tajt tidspress, fortsätter hon, man kan läsa manuset till vissa scener hur många gånger som helst, men när man står där är det enda som betyder något att jag kan stänga av allting runt omkring. Jag måste verkligen förstå hur jobbig scenen är för min karaktär. Man måste ta sig tid att hinna känna och vara med själv. Om jag har en replik, som i den situationen bara blir för svår att säga, låter jag bli.

Jag tycker att det gör henne till en fantastisk skådespelerska. Hon håller käften. Sveper in sig själv i en realistisk tystnad där annan svensk film staplar stel dialog på absurda situationer som i verkligheten inte skulle innehålla något annat än bild. Det gör henne sann, det gör att jag tror på henne, oavsett sammanhang.
– Jag kan verkligen älska att få folk att må bra.