Ciné möter M. Night Shyamalan

The Cove är ett lägenhetskomplex bestående av fem våningar och totalt 57 lägenheter med en stor pool vagt formad som ett hjärta. Byggnaden är belägen någonstans i förorterna runt Philadelphia. I mitten av den hästskoliknande byggnaden finns ett litet hus där fastighetsskötaren sitter, och bakom det, en stor skog. I vanligt dagsljus ser The Cove ut som vilket hus som helst, men under nätterna sker det mystiska saker här.

“Det är mer spännande för mig att köra förbi ett vanligt hus och tänka, ‘vad mer är det som pågår i det där huset'” säger manusförfattaren och regissören M. Night Shyamalan. “Det är mer spännande när det händer något läskigt på ett i övrigt helt vanligt ställe.”

Första gången Shyamalan använde sig av onaturliga händelser i den vanliga världen var i “Sjätte Sinnet”, en film som tog världen med häpnad tack vare sin fantastiska atmosfär, spänningen och det originella berättandet. Efter att ha blivit lite av ett kulturellt fenomen kammade “Sjätte sinnet” hem sex Oscar, däribland bästa foto, bästa regi och bästa manus. Precis som den filmen består Lady in the Water av karraktärer som är tvungna att handskas med onaturliga varelser och situationer, och som ständigt tvingas att bestämma vad de är reda att tro på när saker och ting väl kommer till skott.

Shyamalan kom först på grunden till sagan och berättade den då som en godnattsaga för sina två barn, sedan skrev han manuset med hjälp av deras reaktioner. Eventuellt gav han också deras ritningar av varelserna till de som skulle skapa monstrena i filmen som en referens för ungefär hur de skulle se ut.
Nu, efter månader av arbete med att redigera och klippa filmen börjar Lady in the Water närma sig en färdig film. I ett stort gammalt stall i Pennsylvania , jobbar Shyamalan med sitt team för att färdigställa de sista detaljerna. Denna anläggning lät han bygga för några år sedan, tusentals mil från Hollywood. “Det här stället känns så genuint och äkta,” säger han. “Det är en kreativ och personlig fristad”.

Här, bland de hundra år gammla träden och ugglornas hoande, går den lugna stämmningen från omgivningen över och mitt i naturen ligger huset där Shyamalan befinner sig. På sitt kontor, en av de äldsta delarna av byggnaden, är väggarna täckta av affischer på filmer som Indiana Jones och E.T, brevid foton av sina egna filmer, sin familj och sina barn.

Precis som för många i hans generation tog hans relation till filmvärlden ett stort skutt då han för första gången satt i biografen och såg “Star Wars”. “Star Wars var min första filmupplevelse då jag kände att jag var en del av den kollektiva själen,” förklarar han. “Inte alls som regissör, men som ett barn. Jag blev helt tagen av den filmen och upptäckte känslor inom mig som jag inte ens visste att jag hade. Nu, som vuxen, ser jag den känslan nästan som en religiös eufori som människor känner när de är i kyrkan. Det är själva tron i någonting. Du får bekräftelse, och du känner det där lyckoruset. Så, hela idén med The Force och Luke och allt det där; det var någonting med den som knöt samman så mycket med alla, och särskillt mig, i en kollektiv själ. Det var definitivt den första gången som jag satt i en biosalong och den där magiska känslan infann sig.”

Vid ett senare tillfälle upptäckte den unge Shyamalan återigen en liknande känsla när han gick för att se Indiana Jones, dock med en väsentlig skillnad. “Indiana Jones var det första tillfället när jag tänkte ‘jag vill skapa känslor som denna,'” kommer han ihåg. “Först ville jag ständigt känna den här känslan och sen vände det om och jag sa, ‘jag vill skapa den här känslan.'”

För att kunna ta steget från att göra film hemma på tomten med vänner, till att bli en riktig filmskapare läste Shyamalan när han var yngre en krönika om hur Spike Lee gick till väga när han gjorde filmen She’s Gotta Have It. “Filmvärlden var för mig som ett magiskt ställe där folk som kände människor inom filmbranschen kunde göra film.” minns han. “Men som Spikes bok lärde mig så behöver man från början inte känna någon i filmbranschen för att göra film. Den tanken var viktig för mig – att jag faktiskt kunde göra det här. Redan då hade jag gjort lite små filmer hemma, men jag hade inga tankar på att bli en riktig regissör. Förrän jag läste den boken, då kände jag att det var möjligt.”

Det här belyser M. Night Shyamalans filosofi om att alla människor är sammanbundna, och att alla handlingar är en motreaktion i en komplex kedja. “Så, jag blev regissör, jag blev lycklig och framgångsrik, jag började donera pengar och nu har vi en stor stiftelse som min fru sköter,” förklarar han. Utöver att sponsra granskapet och miljön hos Philadelphias underprivilegierade familjer, tog The Shyamalan Foundation nyligen också steget ut i världen, för att också hjälpa till i Indien. “Min fru bara åkte till Indien, till den här byn som vi läste om i New York Times där en enda kvinna gjorde en enorm skillnad,” berättar han. “Vi kommer att donera pengar till den byn för att utbilda kvinnor, som sedan kan hjälpa sina barn att gå i skolan, och som i sin tur kan bli läkare och rädda tusentals liv. Så, tack vare Spike Lee kommer tusentals barn att kunna räddas i denna byn i Indien. Det är inget vi lär oss som barn – hur mycket makt vi har; hur stor del av kedjan vi är. Hur vet man var man befinner sig i den här kedjan?”

Med Lady in the Water hoppas Shyamalan kunna uttrycka den här övertygelsen. “Du kanske känner dig hjälplös eller involverad i vad som händer i världen, men om du tror att du är oviktig och att du inte kan hjälpa till för att göra världen bättre så kommer det att få efterverkningar,” säger han “och det är vad den här berättelsen egentligen handlar om.”

Lady in the Water inleds när en Narf – en varelse vars mening i livet är att komma till jorden och träffa en människa som är menad för dem – upptäcks på botten av poolen som tillhör The Cove. När hon lämnade sin värld, Den blåa världen, öppnar hon en dörr vilket gör att andra varelser också kan ta sig in. Precis som i barnsagorna för tiotals år sedan så präglas denna saga också av fruktansvärda monster – The Scrunt (“en hyena-liknande figur som gömmer sig i gräset,” förklarar Shyamalan. “När den lägger sig ner blir den osynlig och du kan inte se den.”), en trio av förskräckliga varlser som kallas The Tartutic, och andra häpnadsväckande djur. Så fort de har släppts ut i den riktiga världen så är de riktigt dödliga.

Paul Giamatti, som för två år sedan blev Oscarsnominuerad för Sideways, spelar den blygsamma fastighetsskötaren Cleveland Heep, vars föflutna har fört honom till en enorm ensamhet. Men plötsligt, så börjar det hända saker i Clevelands annars inte så händelserika liv. En natt träffar han på en Narf vid namn Story när han tror att det är en av lägenhetshyrarna som bryter mot lagen och simmar efter att mörkret har lagt sig. Det var med denna scenen som filmen föddes, när Shyamalan tittade ut genom fönstret på sin bakgård och tänkte, “Tänk om det bor någon under poolen”, “Tänk om det är en ingång under poolen? Varför skulle den vara där? Vad skulle det vara för mening med det?” säger han. “Tänk ifall en fantasivärld skulle uppenbara sig mitt på våran trädgård? Hur skulle vi reagera? Och hur lyder den riktiga versionen av den här godnattsagan?”

Cleveland och Story, narfen, spelad av den naturligt vackra Bryce Dallas Howard, bildar en tillfällig vänskap. Narfer är inte tillåtna att berätta sina egna sagor, så Cleveland måste finna en väg att lösa mysteriet innan Story blir för sjuk för att kunna fullfölja sin resa hem. “För oss är det bara glada sagor, vi tror inte på dem längre,” säger Shyamalan. “Tidigare generationer var mycket mer traditionella och trodde på fler saker än vad vi gör idag. De trodde på magi.”

Cleveland nämner ordet Narf till en sina hyresgäster – en typsik tonårsflicka som har svaga minnen av att ha hört ordet i en av berättelserna som hennes Korean-talande mamma berättade för henne när hon var liten. Bit för bit , uppenbarar sig resten av historien för Cleveland i takt med att av modern förklarar för dottern som i sin tur förklarar för Cleveland. “I filmen har dessa varelser genom alla tider försökt hjälpa oss på olika sätt, men vi har alltid bortsett från dem och under många hundra år har de därför undvikt oss,” förklarar Shyamalan. “Nu, börjar jorden bli en otryg planet och då försöker de få tag i oss igen. De har fiender på land, och dessa varelser är deras fiender. Story behöver se en speciell person innan hon återvänder. Hon ver inte vem det är, men hon vet att han eller hon finns någonstans i byggnaden.”

Eftersom det finns monster i trädgården som hindrar Story från att återvända till Den blåa världen så blir de till slut en fara för alla som bor på The Cove. För att rädda henne, och eventuellt andra liv också, blir Cleveland tvungen att låsa upp sagan bit för bit som ett pussel, och hitta sina egna svaga och starka sidor för att kunna spela den roll som är tänkt för honom i denna kedja.

“Han blir så småningom en viktig deltagare i denna kvinnas saga och däför i själva godnattsagan också,” säger Shyamalan. “Majoriteten av filmen handlar sedan om hur han desperat försöker att hjälpa till, samtidigt som resten av hyresgästerna i byggnaden också börjar bli aktiva deltagare i sagan.”

Filmen filmades på plats vid en stor fabrik i Leavittown, Pennsylvania, inte långt från Philadelphia. Produktionsdesignern Martin Childs ledde själva byggandet av lägenhetskomplexet, en process som tog sju veckor. Interiörer för samtliga lägenheter i byggnaden, en verkstad och ett kontor byggdes också, och fabrikens stora vattentank användes till undervattenscenen då Cleveland upptäcker Storys tillfälliga rum under poolen.

Poolen, där Story och Cleveland möts för första gången, målades nyanserat med färger för att skapa extra mystik, ljusblått i toppen, som sakta går över till mörkblott ju närmare botten man kommer. Eftersom Shyamalan var missnöjd med färgen under en scen så bestämde han sig för att själv ta tag i problemet. “Allihopa sa, ‘Vad håller du på med?'” kommer han ihåg. “Jag svarade, ‘Jag häller ned färg i vattnet.’ ‘Varför gör du det?’ ‘Det ska vara kolsvart.’ Och de tänkte, “Du kan inte göra det. Det kommer att se konstigt ut i filmen’ Och jag svarade, ‘Nej, det är en känsla.’ Så, vi färgade vattnet. Sedan var vi tvungna att ta ut allt vatten och måla om väggarna, men det var det värt.”

Shyamalan hade väldigt klara åsikter om hur han ville att Lady in the Water skulle se ut och ville därför jobba med en filmfotograf som han inte hade jobbat med tidigare. Han valde därför att den hyllade Christopher Doyle skulle få chansen att ta hand om detta. “Det var verkligen denna filmfotograf som jag ville ha till den här filmen,” kommer han ihåg. “Vi åkte iväg och hittade honom på en bar i Thailand. Så han flög med oss hit. Och tack vare honom lyckades vi skapa en lite kult atmosfär i filmen, något som var lite udda”.

Även om filmen bär Shyamalan egna trademark, så har Doyles arbete med fotot också haft ett starkt avtryck. “Han har en enorm tallang för färger och visuella strukturer,” beskriver Shyamalan. “Det är som sirap, du känner att du kan få igenom din hand genom det, men lyckas inte helt. Min uppmärksamhet ligger på varje bildruta. Men han är enormt duktig på att hantera bildrutorna också. Kombinationen av oss båda tror jag gör filmen väldigt framgångsrik. När jag tänker efter så är det antagligen min allra vackraste film, tack vare honom.”

Det fanns tillfällen under inspelningarna som Shyamalan blev helt tagen av hur vackert Doyle lyckades göra det, särskillt scenen då Paul Giamattis karaktär vaknar upp till de plaskande ljuden i poolen. “Han befinner sig i ett väldigt ofokuserat tillstånd,” förklarar Shyamalan.

Shyamalan tycker att scenen uttrycker världar av möjligheter för sagan. “Som tittare vet du att det är något som är fel,” förklarar han. “Du vet det för att den inte är helt stabil”. Sedan, sätter han sig upp, helt ofokuserad. Och det bilder verkligen en stund då man tänker ‘detta skulle kunna vara en dröm, kanske är han fortfarande i soffan.’ Men denna dröm blir verklighet och inleder spänningen i denna film. Kanske existerade hon inte ens. Kanske inträffade inget av detta. Detta var bara något han var tvungen att göra för att vara karismatisk. Så när han vaknar upp kommer han att förändra sitt liv för alltid.

Shyamalan talar om varje liten aspekt av “Lady in the Water” med ett barns entusiasm. Det finns en drivkraft i varje film, i denna var den väldigt stark. Du vet, hon vill absolut inte bli förrådd och är väldigt klar över vad hon tycker och vill. Så, det är ganska häftigt. Det är kul att få vara tillsammans med henne, avslutar han med ett skratt.