Ciné möter Malin Andersson

Det är alltid dåligt väder i Belfast. Det är antagligen inte sant, men i Malin Anderssons Belfast Girls regnar det i hälften av scenerna. I de andra är himlen mulen.

Jag vet inte om det är avsiktligt, men de rent deprimerande väderförhållandena stärker verkligen känslan av total tragik. Mariéad och Christine är två flickor på väg in i vuxenlivet som växt upp på varsin sida om muren som delar Belfast i två. Den ena av dem är katolik, den andre protestant.

Som dokumentär betraktelse över konflikten på Nordirland är den väldigt intressant, där man annars väljer att skildra våldet i demonstrationer lyckas Malin Andersson befria sin film från just de aspekterna. Istället placerar hon sin darriga handkamera mitt i de två flickornas liv, och berättelsen om de mentala effekterna av konflikten för två unga kvinnor blir så mycket kraftfullare än en våldshistoria någonsin skulle kunna bli.
– Vi var nästan bara tjejer som gjorde den här filmen. För mig gör det ingen skillnad att jag bara jobbade med tjejer, men jag tror nog att filmen har färgats av det. Vi kunde ju komma mycket närmare, både fysiskt och mentalt. Jag ville fånga Mariéad och Christine utan att göra något väsen av mig, vara som en fluga på väggen när de snackar, berättar Malin Andersson.

Och oftast agerar flickorna helt oberoende av kameran och visar upp sina privatliv utan att censurera sig själva, de berättar om relationen till pojkvännerna som problematiseras av deras skilda religiösa bakgrund, de bråkar med sina familjer och försöker förstå en konflikt som saknar förklaringar. Och det är egentligen här filmen är som mest fascinerande, i inställningen som får dem att se konflikten på Nordirland som något naturligt, samtidigt som de inte vill något hellre än att leva i en enad stad. Mariéad i Malin Anderssons debut “Belfast Girls”.

– Belfast är ju på sätt och vis den tredje huvudrollen, menar Malin Andersson och syftar på Belfasts roll som visuellt objekt lika mycket som narrativ funktion. Intervjuerna med filmens huvudpersoner kontrasteras med gråa klipp från staden, barn som leker bredvid betongmurar och panoreringar över hustaken. Det blir väldigt starka bilder som berikar och cementerar det som sägs i dialogen.

Belfast Girls droppar redan från första minuten av obekväm realism. Det absurda i att två personer kan leva samma liv trots att de på pappret borde vara varandras motsatser understryks genom hela filmen, och det blir inte bara talande för situationen på Nordirland. Det berättar något om vår fördomsfrihet också.

Fotnot: “Belfast Girls” visas på Zita i Stockholm onsdag den 4 samt torsdag den 5 oktober, samt under Tempofestivalen 8-12 november.