Ciné möter Måns Månsson

Det skulle kunna vara polisfilmsgenrens sista suck, Hassel – Privatspanarna är en uppgörelse med en stagnerad filmscen och ett definitivt slut på en av Sveriges mest betydande polisserier. Måns Månsson tar tåget till premiären och berättar varför.
Måns Månsson känner efter mobiltelefonen i jackfickan när rulltrappan tar honom ned mot Arlanda Express. Han hinner just bara gå ur flight mode innan täckningen försvinner i bergrummen under Arlanda. Han har just landat med planet från Umeå där han tittat på inspelningsplatser inför en film han ska hinna fotografera innan jul och innan arbetet med Yarden inleds efter årsskiftet. Knappt tjugo minuter senare ska han skynda från Stockholms central till premiärvisningen av Hassel – Privatspanarna som upptagit det mesta av hans tid de senaste åren. Det är en liten produktion för omkring fyra miljoner, men det har varit en lång väg från att övertala finansiärer och medverkande till en färdigklippt film.

– Jag tror ingången för finansiärerna var precis samma som min egen personliga drivkraft, säger Måns Månsson just när han satt sig på snabbtåget mot Stockholm. Alltså frustrationen över svensk polisfilm och vad den blivit. Jag tror att jag utnyttjade finansiärernas och distributörernas dåliga samvete över att ha mjölkat det här stenhårt, och att de själva såg att man skulle kunna utforska vad man får och inte får inom genrens gränser. SVT var ju någonstans de som var med och skapade Hassel från början så de kände att det här var ett sätt att förvalta deras arv, sen så hade vi tur nog att få med oss vår danska distributör som har hela Hasselkatalogen, de tio originalfilmerna, de var modiga nog att se att det kanske fanns ett värde i att väcka filmserien igen för deras biblioteks skull.

Till slut lyckades Måns Månsson också hitta tre veckor i Lars–Erik Bernetts, den skådespelare som spelat polisen Roland Hassel i tolv filmer, hektiska schema och övertyga honom om att han behövde göra den här filmen för att ge karaktären ett avslut.

– Jag är ju van att jobba med dokumentärfilm och hade egentligen bara skrivit ett synopsis, planerat scenerna och ungefär vad som skulle hända. Men Berenett krävde ett manus för att medverka, så Johan Jonasson (Behandlingen, Dance Music Now, m.fl.) och jag skrev ihop ett 25–sidigt dialogmanus till Lars–Erik bara för att han skulle ha ett arbetsverktyg, jag tror inte att han kunde arbeta annars. De replikerna kom ju inte alltid tillbaka eftersom han spelade mot personer som inte visste sina repliker, men det gav honom en grundtrygghet.

Lars–Erik Bernetts karaktär drivs genom filmen av sin besatthet och sin oförmåga att släppa Palmemordet. Han hänger med privatspanare och konspirationsteoretiker som 25 år senare fortfarande tror att de kan lösa fallet. Lars–Erik Berenett är också den enda konventionella skådespelaren i filmen, resten av de som dyker upp framför kameran spelar sig själva, svarar på Roland Hassels frågor utifrån sig själva snarare än ett manus och agerar som de hade gjort även om kameran inte hade rullat.

– Som i filmens öppningsscen, där filmade jag ett möte med Svenska pistolskytteförbundets verkställande utskott, berättar Måns Månsson medan han försöker leta fram sin biljett åt kontrollanten. De brukar alltid ha en polisrepresentant närvarande vid mötena, och till det här mötet såg jag helt enkelt till att ersätta honom med Hassel. Det som händer på filmen är, undantaget Lars–Erik Berenetts medverkan, vad som hade skett i verkligheten. Det är samma sak med Göran Lambertz medverkan, han spelar en advokat som ger advokatråd i kvartsamtalsform på ett bibliotek, han visste inte vad Hassel skulle fråga honom, och Lars–Erik Berenett vet bara sina repliker men inte vad han får tillbaka. Det blir mer nedslag utan det klassiska narrativet, även om allt hänger ihop genom Rolands besatthet. Ibland krävs inte så mycket mer för att behålla nyfikenhet över vad det här är, var vi har hamnat. Lars–Erik var rätt orolig över den här formen, han frågade hela tiden var andra akten började, var framåtlutningen låg, och det är klart att det är svårt för honom som kommer från en sådan tradition att möta det här.

Hur ser du på att många kommer att tro att det här är en konventionell Hassel-film och gå och se den just därför?

– Lars–Erik var väldigt orolig över det med, att det blir någon slags falsk marknadsföring eftersom den här filmen inte på något vis är som de tidigare. Jag kan ju förstå oron, men jag kan inte riktigt ta den på allvar. Vad är det värsta som kan hända?

Det är väl det som är det fina, att man dras till filmen med särskilda förväntningar, och sedan sitter kvar medan man möter människor och berättelser som man aldrig tar sig tid att lyssna till. – Exakt, men det är också en film som man aldrig annars mött. Jag kan inte se hur det skulle vara skadligt, på sin höjd frustrerande. Det värsta som händer är ju att man stänger av eller går därifrån. Lars–Erik kände att vi liksom lurar publiken på hundra kronor, men jag ser det mer som att man ramlar över något och får en käftsmäll eller väckarklocka som bara är sund i förlängningen. Om någon tror sig vilja se en fyrtiofjärde Beckfilmoch ramlar över det här tror jag att det är bra för den personen att se den här filmen.
 
När du föreläste på Bergmanveckan i somras pratade du en del om det här med verklighet och fiktion.

– Jag minns inte vad jag pratade om. Sa jag något vettigt?

Alltså det om gränslandet mellan dokumentär och spelfilm.

– Just det, det som drivit mig genom Hassel –
Privatspanarna är ju frustrationen över genren, men också mitt lilla naiva försök att påminna om att de här gränserna inte är så tydliga. Trots att alla distributörer ständigt försöker placera film i särskilda genrer, dela tydligt mellan verklighet och fiktion. Det är inte ens särskilt enkelt i verkliga livet, vad som är fiktion eller verklighet är inte så svart eller vitt. Det genreöverskridande formatet tycker jag blir så oerhört tydligt i förhållande till Palmemordet som fenomen. Det är en verklig händelse, men det är också ett planlagt attentat. Även om det var Christer Petterson som mördade Olof Palme så har han i någon utsträckning planerat något. Planen ska iscensättas, han kanske har repeterat innan, i viss mån regisserar han verkligheten till något som blir det ett viktigt ögonblick i vår samtidshistoria. 25 år senare är det hela nästan overkligt, det är en surrealistisk saga där konspirationsteorierna går över hela planeten. Den händelsen är en väldigt tacksam plats om man ska röra sig kring och diskutera de där gränsdragningarna.

På samma sätt är det svårt att avfärda Hassel – Privatspanarna som en dokumentär berättelse, Måns Månsson har visserligen stoppat in en fiktiv karaktär i verkligheten, men han låter inte Hassel störa den mer än vad någon annan i samma situation hade gjort.

– Jag funderade ju mycket över vad man får och inte får göra inom ramen för svensk polisfilm, berättar Måns Månsson medan Solnas, och snart Karlbergs station sveper förbi utanför fönstren. Kan man göra fortsättningen på en franchise efter drygt tio år, kan man ta en fiktiv karaktär och slänga ut honom i en verklighet av idag? Det är mer ett test på ett universellt plan, man skulle väl kunna göra samma sak med Batman eller Spiderman. Vad uppstår när de två världarna möts? Vad kan man göra? Rent tekniskt lägger jag ner Hassel, jag inbillar mig att jag har rätten till den här karaktären nu för all evighet, eller åtminstone för en lång tid framöver, tillräckligt länga för att det inte ska bli några nya Hasselfilmer. Jag försöker rädda honom undan annan exploatering för jag är övertygad om att någon klipsk producent till slut hittat de här rättigheterna, köpt upp dem, rebootat enligt konstens alla regler och plockat in någon ny superstjärna stoppat på honom en mustasch och skapat Hassel Junior och 25 nya straight to dvd–produktioner. Det hade varit väldigt sorgligt. Det här var min chans att rädda Hassel från det där.
Men vad är det du räddar honom till?

– Till sin undergång. Att få vila i frid. Hela rekonstruktionen av Palmemordet som privatspanarna iscensätter i slutet av filmen leder ju inte någonstans, den visar bara hur banalt hela mordögonblicket är. Deras försök att komma vidare, deras besatta intresse för detaljer, deras vilja att liksom stoppa tiden. De maler ju bara på med precis samma detaljer. Hassel mår ju inte bra i filmen, för mig är både hans och privatspanarnas meningslösa kamp en metafor för hela polisfilmsgenren där allt har stagnerat men ändå aldrig tar slut. Förhoppningsvis blir det här ett avslut för Hassel, en väckarklocka för publiken och en påminnelse till branschen om att man kan utforska de här gränserna och fortfarande göra en riktig polisfilm. Men ärligt talat tror jag inte att det går att revoltera mot det där, säger Måns Månsson medan han lyfter ner kameraväskan från bagagehyllan och stiger av på Stockholms central.