Ciné möter Matt Damon

“Syriana” är skriven och regisserad av Stephen Gaghan, Oscarvinnare för bästa manus för “Traffic”. Gaghan började fundera på intrigerna i den globala oljeindustrin när han gjorde research för den tidigare filmen. Han hade träffat en rad mäktiga människor i Washington, däribland de vid Pentagon som upprätthåller USA:s antidrogpolitik. Det var då han började märka några intressanta paralleller mellan narkotikahandeln och maktkampen inom oljeindustrin.

Matt Damon spelar energianalytikern Bryan Woodman, en stjärna på uppåtgående på ett energihandelsbolag, som bor med sin fru Julie (Amanda Peet) och två söner i Genéve. När han besöker en fest anordnad av Prins Nasirs familj inträffar en tragisk olycka och Bryans unge son dör. Nasir försöker gottgöra vad som hänt och erbjuder Bryan en möjlighet att hjälpa den unge ledaren att förverkliga sina reformidéer – ett erbjudande som Bryan accepterar, till sin sörjande frus förfäran.

Vi ställde några frågor till Matt Damon.

Det här är inte en enkel film för publiken. Var detta märkbart under inspelningarna?
Matt Damon: Ja. Det är ett komplicerat ämne. Vi var väldigt pålästa. Gaghan (Stephen, regi, reds anm) hade en lång lista med böcker han tyckte att vi skulle läsa. Till mig skickade han tolv böcker, och jag läste några av dem. Jag gjorde mitt bästa.

Vilka typer av böcker skickade han?
Matt Damon: Jag läste båda Bob Baers böcker, vilka var fantastiska. Det finns skådespelare som säger sina repliker och inte har någon aning om vad de pratar om. Jag är inte en av dessa. Jag måste ha någon grund för vad min karaktär säger. Förutom böckerna hade vi en hel del oljekillar som var där för att förklara saker djupare. Ärligt, jag var helt borta när dessa killar pratade. Komplicerade saker, du vet.

Berätta om din karaktärs känslomässiga roll i filmen.
Matt Damon: Fyra historier pågår parallellt. Min roll tillför och skapar balans. Min är den mest känslosamma utefter vad som händer. Så, om man tänker efter är min historia den minst komplicerade. Egentligen är alla karaktärer ganska komplicerade, du vet, det finns olika nyanser av grått.

Hur var det att spela familjefadern?
Matt Damon: Jag gillade det. Det var kul. Den lille killen, Nick, var riktigt skön. Vi umgicks en hel del utanför inspelningarna. Vad gjorde du och George när ni inte spelade in? Hur var nattlivet i Dubai? Umgicks ni?
Matt Damon: Nej, nej, nej. Han var tvungen att lägga på sig mycket vikt, och han blev väldigt deprimerad. Såg du “Super Size Me”? Du vet, killen äter mycket och lägger på sig mycket vikt, och blir sedan extremt deprimerad. George var så där. Han är en aktiv person, och nu kunde han inte röra på sig, han var tvungen att sitta still hela tiden. Det var tråkigt att se, jag har aldrig sett honom så där förut. Han hade också problem med sin hals, så han blev i princip immobil och konstant sur. Men, när han kom ut det skrev han ju “Good Night and Good Luck”, regisserade, och klippte den. Han hade enormt mycket energi när han fick röra på sig igen efter flera månader av stillsamhet.

Hur tror du att publiken kommer att reagera på filmen?
Matt Damon: Jag hoppas att folk kommer att gilla den, folk har missat filmer som denna förr. Det är mycket press på folk som gör film att inte göra dem alltför komplicerade. Du har två timmar på dig att berätta en historia, vilken kostar x miljoner dollar, och du vill självklart att så många som möjligt ska se filmen. Problemet är att det är att det finns filmer som är dumma, men publiken gillar dem ändå. Jag tror att folk också vill ha filmer som utvecklar dem lite. Det gäller att vara lite djärv med din historia och dina karaktärer. Jag menar, det är svårt att förstå folk i riktiga livet. Jag vet inte vad du tänker just nu, men filmer är ju tänkta att berätta någonting, och det är ju inte tänkt att jag ska veta allting när jag ser den. Personligen tycker jag det är helt ointressant. Så, när du gör en film som skapar debatt, så hoppas jag att reaktionen blir “Tack gud, vi har väntat på detta”.