Ciné möter Matthias Glasner

“Den fria viljan” är bland det mest olustfyllda, obehagligaste och tyngsta jag sett i filmväg. En två timmar och fyrtiotre minuter lång berättelse om en våldtäktsmans utanförskap från det samhälle han omöjligt kan integreras i. De långa tysta tagningarna, de osminkat grova våldtäktsscenerna, den spontant realistiska dialogen som i regissörens ursprungliga klippning utgjorde ett sex timmar långt filmepos om en värld vi helst inte vill se.
Det är svårt att inte ha föreställningar om mannen som gjort en film som “Den fria viljan”, men när man möter Matthias Glasner visar han sig var blyg, avvisande och lite osäker. Han tar gärna omvägar när han svarar på frågor, berättar långa anekdoter och sitter långa stunder helt tyst som för att undvika att ge något riktigt svar. När han tillfrågas om varför han blev regissör berättar han något halvsant om att han egentligen bara ville träffa brudar och det är först när frågan upprepas som han verkligen svarar.
– Varför film? Jag vet inte riktigt, redan när jag var sex-sju år satt jag hemma eller på bio hela tiden och såg på film. Verkligen hela tiden, jag var helt besatt av film. Skräckfilmer, japanska monsterfilmer, typ Godzilla, japanska Kung-Fufilmer med Bruce Lee. Och jag såg en massa turkiska filmer, för jag växte upp i ett turkiskt kvarter i Hamburg och jag brydde mig inte ens om ifall filmen var på turkiska, jag såg allt. Jag var den typiske ensamma tonåringen, och jag antar att jag gick på bio för att gömma mig i mörkret och bli någon annan för en stund. Jag minns att jag såg Romeros “Dawn of the Dead”, och var helt besatt i flera år framöver av tanken och förhoppningen om att det skulle komma en zombieinvasion, så att jag fick chansen att skjuta skallen av dem allihopa och bli en hjälte. Jag levde verkligen helt innesluten i den här mörka världen av våld.

Glasner blir tyst en lång stund, han funderar, som om han tänkte berätta något mer, men ångrade sig och måste tänka ut något nytt att säga. Och efter en stund tar han upp en ny tråd.
– Sen såg jag “A Clockwork Orange” av Stanley Kubrick, det var första gången jag såg en film som jag verkligen kände var speciell. Men det var även efter den filmen som jag för första gången gick till ett bibliotek och kände att jag ville läsa något om film. Hur man gör film och allt sånt. Jag hittade Pudovkins bok Montage som jag började läsa, och bara några dagar senare så hörde jag att Stanley Kubrick sagt i en intervju att också hade läst den och älskat den. Och strax efter det, när jag var ungefär 15 år, gjorde jag min första spelfilm.

Vad var det för slags film?
– Den hette “Blood Brothers”. Den handlade om blod. Eller, den handlar om en kille som bevittnar en våldtäkt och ett mord, han vet vem förövaren är men säger ingenting till polisen för att han blir så fascinerad av det och för att hans eget liv är så tråkigt. Så han följer efter den här brottslingen och nästlar sig in i hans liv och blir kompis med honom bara för att han blir så intresserad av den här voyeurismen, den här möjligheten att genom ett titthål se något och vara delaktig, fast han egentligen inte gör något. Jag var femton år då, och insåg det nog inte då, men det är verkligen ett tema som personifierar mig, voyeurismen ligger väl i varje filmmakares natur.

Varför tror du att såna saker fascinerade dig?
– Av naturen är jag nog en väldigt blyg person. Jag gillar inte att vara delaktig, och var aldrig en av de där killarna som gav sig in slagsmål. Jag har aldrig gillat kroppskontakt. Men jag har fortfarande fantasier, och det enda sättet att leva ut sina fantasier ifall man är blyg och inte kan skådespela är om man kan se det, eller uppfinna och bygga det själv. Om jag hade varit mer utåtriktad och självsäker hade jag antagligen inte gjort de här filmerna. Är “Den fria viljan” en personlig film?
– På många plan känner jag mig väldigt nära den här karaktären. Förutom att jag aldrig har våldtagit någon kan jag relatera till allt i hans person. Att inte gilla sig själv, att inte gilla sin kropp, inte förstå sin egen sexualitet eller sin egna begär. Att hata sig själv och att hata andra. Allt det där kan jag verkligen förstå och känna igen i mig själv. Å andra sidan var det nästan omöjligt för mig att förstå hur det skulle kännas att ha våldtagit. Det är en så kraftig gräns, och när man bryter den måste ens perspektiv och syn på sig själv ändras totalt. Och jag hade verkligen problem att ta mig över den gränsen mentalt.

“Den fria viljan” ligger ju på en helt annan nivå än de splatterfilmer du beskriver att du uppskattade som ung, varför har du börjat göra en annan sorts film?
– Det är ju en annan sorts film eftersom jag inte är tonåring längre, men jag kan samtidigt känna att “Den fria viljan” härstammar från den exploaterande filmtraditionen. Jag vill inte göra film för människans intellekt, utan snarare göra filmer som är direkta upplevelser. Och det är något som jag gillar med skräckfilmer än idag när jag tittar på dem. Det är en renande upplevelse, man släpper liksom lös något ur sitt inre. Och det är något jag eftersträvar i “Den fria viljan” också, fast kanske på en annan nivå. Filmen konfronterar publiken med sig själva, med sin skräck, sina begär och sina sexuella möjligheter.

Tror du att det är därför man går och ser “Den fria viljan”?
– Ja, varför går folk och ser min film? Det är en fråga som intresserar mig väldigt mycket. När man läser om filmen står det att den är tung och hemsk och fylld av hårda våldtäktsscener. Men ändå går folk och ser den. Och det är intressant. Vi dras till den här typen av film för att vi är intresserade av att konfrontera oss med oss själva och av hoppet om att filmen ska säga något om oss själva, våra liv och den mänskliga naturen.

Och det han säger är bara så sant. För även “Den fria viljan” är en rent plågsam upplevelse, även om den är alldeles för lång och bara får en att må illa så säger den något om hur det är att vara människa. Och det är det värdefullaste en film kan berätta.