Ciné möter Mikael Persbrandt

Sveriges hetaste skådis? Tio tusen teaterbiljetter till “Fröken Julie” sålde slut på en dag, förra veckans “Medicinmannen” drog runt 1,6 miljoner tittare och nu aktuell på bio med “Bang Bang Orangutang”. Den gemensamma nämnaren är givetvis Mikael Persbrandt. En förvarning, det här kommer handla om den professionella delen av Mikael, inte hans privatliv. Är ni intresserade i att rota i det rekommenderar jag kvällspressen.

Sensationsjournalistik åsido, film är vårt huvudintresse och det var utifrån det perspektivet som intervjun gjordes, även om en del angränsande ses som högintressant också.. Huvudrollen Åke Larsson i “Bang Bang Orangutang” är en intressant roll likväl som Persbrandts egen inblandning i utformningen av den är intressant.

– Rollen är sprungen ur det Simon hade, sen hade vi korrenspondans och utvecklade det i någon form av dialog mailledes (via mail, red) om karaktären. Jag döpte honom till exempel och bestämde att han skulle ha vissa karakteristika som han har. Det var väldigt lustfyllt att göra en karaktär som är så långt ifrån gängse bilden eller det fack som media försöker stoppa in mig i. Här kan de faktiskt inte säga att det är särskilt likt Gunvald Larsson.

Gunvald Larsson, ja. Rollen som den hårdkokta polisen är den som media, och därmed svenska folket, förknippar starkast med Mikael Persbrandt. Är du inte trött på rollen?

– Jo, men på samma gång, de frågade oss väldigt länge om vi inte skulle göra några nya filmer. Sen kan man vara i olika lägen, att man behöver stålar eller känner att man vill avsluta det man påbörjade, samtidigt som det är kul. Jag är glad för alla fans vi fått från “Beck”. En helt ny ung kultur ungdomar som sett mig i “Beck” och vill se mig på teatern. Jag tycker att det är ballt att de kommer in i en sluten kulturvärld som Dramaten kan förefalla för ungdomar och så kanske de börjar besöka teatern.

– Det är även ett trevligt jobb. Samma team, samma skådisar. Vi har jävligt kul när vi jobbar. Jag är ju tio år äldre än när jag gjorde Gunvald första gången, nu ska jag försöka låta Gunvald vara tio år äldre också. Nu blir det väl två-tre frågor innan första danska skallen, säger Persbrandt och skrockar avslappnat.

Den numera liggande Mikael Persbrandt lägger av ett skönt skratt och lägger till att “Han utvecklas i alla fall!” och jag kan inte annat än att skratta med. Charmen och karisman gör det lätt att förstå att han är en favorit bland damerna. Den nyktra inställningen till den generiska filmserien “Beck” är uppfriskande, han hymlar inte och lyfter fram både bra och dåliga saker.

Åke Jönsson. Enda likheten med Gunvald är ett vanligt -sson efternamn, i övrigt är det en milsvid skillnad. Den garanterat mesigare rollen i “Bang Bang Orangutang” är intressant. Det är precis som han säger, något helt annat än vad vi sett honom i tidigare och förknippar honom med. Hur var det att göra den annorlunda rollen? – Jag har varit i närheten av den där karaktären tidigare på scenen. När jag började med teatern gjorde jag vilsna unga män, sen gjorde jag krisande medelåldersmän och kungar. Där jobbar man hela tiden i närheten av mycket naknare porträtt, precis som det här är. Jag brinner mer för de här jobben givetvis, men jag behöver det andra också.

– Det är väldigt lustfyllt att få de här köttbenen av Simon, att få komma in i hans universum och vara med honom. Man får tillförsikt att han vet vad han berättar. Det var en jobbig film att göra, det var “Dag & Natt” också. Det är det jobbiga man vill göra, men inte fem sådana om året. Det måste vara lite lättare underhållning emellanåt också så man får göra både och.

Både “Dag & Natt” och “Bang Bang Orangutang” är, om ni inte känner till det, regisserade av ovan nämnde Simon Staho. Den välartade symbiosen som att trots olikheterna leder till att de enligt Micke kompletterar varandra slutar inte med Åke Jönsson.

– Jag hoppas att vi börjar redan i vår, annars blir det nästa vår 2007. Jag ser mycket fram emot det och prioriterar om så att han har förtur. Vi har tre olika historier, den första är en kärlekshistoria som utspelar sig på tre kontinenter, eller tre länder i alla fall, Kuba, Brasilien och Argentina. Det handlar om att söka kärlek. De andra är två väldigt skruvade projekt som vi väntar med att presentera, så vi kanske får ha publiken kvar.

En lite längre intervju än de “Fem till sju kalla!” minuter jag skulle få tar sitt slut. Under den knappa kvarten ensam med honom i ett synnerligen vackert rum på Grand Hotel har han gett ett gediget intryck. Trevlig, proffsig men inte för allvarlig. Vi ser fram emot fler projekt och kan nog hanka oss igenom “Beck” för Gunvalds skull. Han är ju trots allt tio år äldre.

Foto: Max Landergård, för Ciné.se