Ciné möter Paul Schrader

Paul Schrader drar djupa suckar och svarar lite avvisande när han blir tvungen att snacka om “Taxi Driver” i den här intervjun också. Han har pratat med journalister hela dagen och i motsats till sina förhoppningar om att få prata om sin senaste film tvingas han att gång på gång berätta om “Taxi Drivers” tillkomst.
Det handlar inte bara om att han är trött på att dömas efter gamla meriter, utan i minst lika hög grad om att han vill betraktas som regissör snarare än manusförfattare och när jag antyder att hans filmer som manusförfattare röjt större framgång än de han står bakom som regissör är han snabb att korrigera min åsikt.

– Det där är inte riktigt sant, “Taxi Driver” var framgångsrik, men “Tjuren från Bronx” gick back. Menar du konstnärligt eller ekonomiskt? För “Taxi Driver” drog in pengar, och “American Gigolo” drog in pengar, och jag regisserade “American Gigolo”. Det är de två filmer som jag fortfarande har en årlig inkomst från, en av dem regisserade jag, och en av dem regisserade jag inte. Så jag håller inte riktigt med om din premiss, för du talar egentligen bara om en film, “Taxi Driver”, och att den blev en klassiker var ren tur.

Ängsligheten för att bli förknippad med manusskrivande snarare än regi hänger ihop med den gängse uppfattningen om att regissören är den verklige skaparen medan andra inblandade bara utgör biroller i skapandeprocessen. Tankesättet ger en extremt slät bild av en auteurproblematik som är långt mer komplicerad. I en film som “Taxi Driver” väger aspekter som manus och skådespeleri tungt och filmen blir mer en produkt av trion Schrader, Robert De Niro och Martin Scorsese än en skapelse av en stark och självständig regissör. Även om situationerna i “Taxi Driver” inte är självbiografiska för Schrader står det klart att han lagt in bitar av sig själv i manuset.

Inga av dina karaktärer verkar passa in i sin omgivning, är det ett drag från dig själv?

– Ja, jag tror det. Jag tror att det kommer av den kulturella vilsenhet jag upplevde när jag flyttade från ett kyrksamhälle i mellanvästern, till ett Los Angeles 1968 vilket blev en kulturchock. Känslan av att vara på ett ställe, och att inte vara där, på samma gång.

I ditt kommentarspår på den senaste Taxi Driver-dvdn antyder du att du levt ett rätt tufft liv…

– Ett par tuffa månader, avbryter Schrader snabbt innan han fortsätter, inte ett tufft liv. Jag skulle säga att jag har levt ett ganska lättsamt liv. Men jag hamnade i en rätt dum sits, och att skriva manuset om karaktären i “Taxi Driver” blev en slags terapi för mig. Så det var väl därför jag började skriva manus, som en slags självterapi.

Vad jag egentligen undrade var hur mycket av ditt egna liv som påverkar dina manus idag

– Inte särskilt mycket. Eller, jag menar, givetvis kan man inte komma så värst långt från sig själv, eftersom det är jag som hittar på allt. Men jag har aldrig skrivit något som jag anser vara självbiografiskt.

Så karaktärerna i Taxi Driver och The Walker är inte du?

– Nej. Paul Schrader är någon annan. Han växte upp i en djupt religiös familj i Michigan, han tilläts inte att titta på film och det dröjde ända tills han var arton år innan han såg sin första film.

– Generellt har det nog varit till min fördel. Hela min familj var duktiga berättare, och vi satt ofta och berättade historier för varandra, det händer ju aldrig nu för tiden när alla är så upptagna med att lyssna på sina ipods. En filmmakare glömmer aldrig sin första kärlek, och om ens första kärlek var anime, skräck, sci-fi eller västern så kommer man alltid att komma ihåg det. Min första kärlek var den intellektuella europeiska filmen från sextiotalet. Det var vad som hände i filmvärlden när jag äntrade den, och det var en fantastisk första kärlek. Det var Bergman, Fellini, Antonioni, Godard, Truffaut, Rohmer, Chabrol, du vet… det var en fantastisk tid.

Arvet från det europeiska sextiotalet är rätt svårt att urskilja i hans senaste film, men “The Walker” är ändå, åtminstone konceptuellt, fylld med klyftiga idéer.

– Jag såg “The Walker” som en fortsättning på en typ av film jag gjort tidigare, och jag antar att anledningen till att jag var så besatt av att få filmen gjord var för att jag såg den som den sista i en serie på fyra filmer. Jag ville verkligen sätta punkt för den här karaktären. Jag ser nämligen “Taxi Driver” och “Light Sleeper” som spegelbilder av varandra, den ena karaktären sitter i framsätet och den andra i baksätet. Och “The Walker” är på samma sätt spegelbilden av “American Gigolo”. Jag kände att jag ville göra fyra filmer om den typen av karaktär, och sen skulle jag vara klar. Så jag fortsatte försöka. Men så tog det mig också sju år att få den finansierad. Den har inte särskilt mycket handling för det är ju egentligen en karaktärsfilm. För mig handlade mest om att väva in tillräckligt mycket handling för att hålla dig intresserad. Jag bryr mig ärligt talat inte om handlingen, jag bryr mig inte om vem som mördade killen och jag ville inte stoppa in så mycket handling att någon skulle få för sig att filmen hade en meningsfull berättelse, förklarar Schrader på att sätt som understryker att han är sin egen auteur och inte bryr sig om någon annans åsikter. Han fyller snart sextiotvå och behöver inte göra film för någon annan än sig själv.