Ciné möter Samuel Fröler

Samuel Fröler saknar personlighet.

Han har försovit sig. Börjar klä på sig samtidigt som han beställer en taxi till Birger Jarlsgatan 47. Äter frukost och skyndar sig genom badrummet. Det är snart lunch och Samuel Fröler har inte ens fått på sig kavajen.

Antar jag. För jag har ärligt talat ingen aning om vad han gör när han inte spelar in film eller gör teater, och om jag frågar svarar han inte. Det är beundransvärt. När man börjar närma sig femtio är det inte längre tufft att bli omskriven i skvallerpress, varför Samuel Fröler bara gör intervjuer när hans jobb kräver det och när han slipper berätta om sig själv.

Han är ungefär en kvart försenad när han kommer in i konferensrummet på tredje våningen med en lätt förvirrad uppsyn. Den vita skjortans översta knappar är oknäppta, kanske för att han hade bråttom, eller så vill han bara se ung ut. Han vill verkligen inte göra den här intervjun.

Exit har fått halvkass kritik, hur känns det att spela i en dålig film?
– Jag har inte läst några recensioner. Men man brukar ju säga att skådespelaren ska förhålla sig till kritikern som fågeln till ornitologen. Oftast vet ju inte fågeln ens om att ornitologen finns, och även om den gör det behöver den inte bry sig. Filmrecensioner spelar ingen roll, det är ju värre med teater. I en film så har du redan gjort din roll, i en teater måste du göra det igen.
Vad spelar du helst?
– Jag tycker att det är roligare att göra film, men teatern är ju grunden för allt skådespeleri och man måste nog spela en del teater för att kunna utveckla det man gör. Men jag trivs mer med film. Det är en större detaljrikedom där alla rörelser spelas in. På teater kan jag göra massa saker som ingen lägger märke till. Framför kameran kan du göra vad du vill, och få det att fastna. Jag behärskar de små uttrycken, det finmotoriska och sånt syns inte i teater.
Hur har din roll i Skärgårdsdoktorn förändrat din karriär?
– Inte nämnvärt.
Jaha?
-Jag har ju gjort bättre grejer, “Enkilda samtal” till exempel.
Den plåtades av Sven Nykvist va?
– Ja.
Hur var det att jobba med honom?
– Han var bra, sympatisk, han var ju lite krasslig redan då. Vad skiljer fotografer från varandra?
– Ja, ehm, fotografer ska ju vara… man ska kunna känna tillit och veta att de gör sitt jobb.
Alltså, jag kan inte riktigt släppa det här. För mig är Skärgårdsdoktorn det största du gjort, och för dig är det bara en parentes?
– Ja men, vad menar du med stort? Tre kärlekar var en lika stor succé. Johan Steen är ju så vanlig, det är roligare att spela en svårare karaktär än någon som lever ett normalt liv. Som i Den goda viljan, där Bergman skrivit om sin egen pappa, det är klart det blir mer komplicerat.
Är det roligare att spela sådana roller?
– Som man brukar säga, hjälten får tjejen, men skurken har bättre repliker.

Samuel Fröler är reserverad i sina svar, fattar sig kort om det är möjligt och håller inne med sina åsikter. Han menar att han kan göra ett bättre jobb om publiken inte läser in något i honom som skådespelare när han ska gestalta en roll. Utan personlighet utåt blir han ett tomt blad.
Har du någon favoritfilm?
– “Gudfadern”, svarar han med övertygad röst, helt utan ironi. Och jag kan inte låta bli att småle åt hans ambitioner.

Foto: Filip Hallerfelt
Assisterande reporter: Martin Steijer