Ciné möter Sofia Coppola

Sofia Coppola är tillbaka i Cannes glamour efter hennes debutfilm, “Virgin Suicides”, visad i sektionen Directors’ Fortnight, 1999. Efter hyllningarna för tre år sedan med “Lost in Translation”, har Coppola tagit steget ut ur skuggan från hennes välkända far, Francis Ford Coppola. Med 40-miljonerdollarsfilmen “Marie-Antoinette” är det tänkt att Coppola på allvar ska etablera sig i en allt hårdnande filmvärld.
Var du alltid intresserad av Marie Antoinette?

– Nej, inte riktigt. Jag har alltid varit intresserad av Frankrike under 1700-talet och Versailles. Jag pratade med min pappas vän, Dean Tavoularis, som läste en bok om Marie Antoinette, som bara var 14 år när hon blev ivägskickad till Versailles. Och hennes make (Kung Ludvig XVI), ägnade sig inte åt deras giftermål under hennes sju första år på slottet. Som kompensation festade och shoppade hon så ofta hon kunde. För mig var det intressant att höra den personliga sidan av en mytomspunnen person. Efter “Virgin Suicides”, köpte jag rättigheterna till Antonia Frasers biografi på Marie Antoinette och började skriva manuset.

Tyckte du anpassningen till film, från en historisk biografi, var svår?
– Det var en tung uppgift, att anpassa en lång bok, om ett långt och tillika innehållsfullt liv. Jag koncentrerade mig på hennes tid på Versailles. Det börjar med hennes ankomst som 14-åring, och avslutas med revolutionen, när hon var tretio år gammal. Jag hoppade en del delar, det var för mycket, så jag var tvungen att välja vad som var intressant under hennes tid på slottet. Jag ville inte skapa en standardbiografi, jag ville ha vitaliteten och fräschheten hos dessa unga människor, så att publiken får intrycket att de var där med dem, istället för att se tillbaka till en historisk händelse.

Hur lyckades du få 40-miljonerdollar, och samtidigt behålla din artistiska frihet?
– När jag skrivit klart manuset, och var redo att göra filmen träffade jag Columbias Amy Pascal, som var väldigt entusiastisk. Jag lade fram filmen som en lågbudgetsfilm, jag försökte göra allting så litet som möjligt, för att fortfarande ha kvar min kreativa kontroll. Sedan hade vi japanska (Tohokashinsha Film Co.) och franska (Pathé) företag, som finansierade “Lost in Translation”, som var med och betalde också.

Du arbetade med Kirsten Dunst i “Virgin Suicides”, varför var hon rätt för rollen som Marie Antoinette?
– När jag läste boken, förställde jag mig omedelbart Kirsten Dunsts ansikte. Hennes pappa var tysk, så hon har en liten förbindelse. Hon kan vara babblig och larvig, men har också en seriös, djupare sida hos sig. Det är inte vanligt att kunna uttrycka båda.

Andra skådespelare, från din kusin Jason Schwartzman, till komikerna Molly Shannon och Steve Coogan, ger filmen en mer humoristisk ton.
– Jag gick inte in för att göra en komedi, men jag gillar att göra sådant jag tycker är roligt att se på. Så det är en del komiska element i filmen. I den här rollen, är Jason (som Kung Ludvig XVI) tillbakahållen i och med att han visar sin känslomässiga sida. Publiken är ju vanare vid hans komiska sida. Han gick upp mycket i vikt, kungen var ju känd för sitt intresse för mat. Vi hade fantastiska arbetare som var experter på 1700-talsmat, som byggde upp autentiska middagar som överklassen hade på den tiden.
Hur gick du till väga då du bestämde dig för att hantera blandningen mellan amerikanska och europeiska dialekter, i en historia som utspelar sig i Frankrike?
– Jag betstämde att alla fick ha sin egen dialekt. Jag gillar filmer från 60- och 70-talet med internationella rollistor, där engelskan är annorlunda hos alla. Jag ville inte ha samma dialekt för de amerikanska skådespelarna, även om skådespelarna automatiskt och självmant tonade ner sin amerikanska dialekt. Jag ville exempelvis inte att Kirsten [Dunst] skulle vara alltför kalifornisk. Jag ville att det skulle kännas båda som samtidigt och 1700-tal.

Lyssnade de på Bow Wow Wow i Kung Ludvigs slott?
– Jag valde först ut musik från den perioden, och fann snabbt en länk med dagens ungdomsmusik. Bow Wow Wow har en tjejig lekfullhet, vi använder “I Want Candy” i en scen när hon handlar tårtor och silke. Det var en sång för den oskuldfullhet som fanns över Marie Antoinette, en ung flicka som har livet framför sig. Hon och Ludvig blev drottning och kung när de var 18 respektive 19 år gamla. Jag gillade idén med tonåringar som hade Versailles som lekplats.

Och hur roligt var det för dig att använda Versaille som din lekplats?
– Vi spelade in på de riktiga platserna, Marie Antoinettes riktiga sovrum, spegelsalen, med mera. Vi hade tur som fick se hennes privata lägenhet, bakom den lägenheten som visas för museets besökare. Vi filmade under 12 veckor, och vi kunde bara filma i Versailles på måndagar, när slottet är stängt för allmänheten. Men, vi byggde inte upp lägenheten i en bio, när vi inte kunde filma, vi var tålmodiga och det kändes tillförlitligt att använda den riktiga arkitekturen.

Eftersöker att ändra ryktet om att Marie Antoinette bara var en bakelseätande glidare?
– I och med det politiska klimatet på den tiden, överdrevs saker, och bilden av Marie Antoinette var inte något vidare. Jag tror att hon var en lyckligt lottad person, men jag hoppas att min film visar en annan sida.