Ciné möter Spike Lee

Han är först. Tillsammans med sin fru Tonya och barnen Jackson och Satchel rullar deras Mercedes ML in på uppfarten exakt klockan sju. De är först. Spike Lee sitter inte vid ratten, han har inte körkort. Barnen hoppar ut och springer till Teddy värdfamiljens elvaårige son som sitter vid trädgårdens linbana, uppspänd mellan två stora träd. Det känns som en svensk sommarkväll. Fågelkvitter, långsam solnedgång, och femton grader varmt. Tonya börjar gå upp mot huset, men stannar upp för att vänta på sin tio år äldre man, den 48-årige regissören Spike Lee.

I media porträtteras Spike Lee som en bestämd man, med starka åsikter och ett intellekt utöver det vanliga. I tv-debatter fäktar han med armarna, höjer sin röst och ger sig inte förrän alla är införstådda med vad han försöker säga. Men på riktigt är Spike Lee inte den bestämde mannen jag väntat mig. När han går upp mot huset, avslappnat klädd i beiga byxor och en svart, tunn långärmad tröja, tittar han sig osäkert omkring och sätter ner händerna i fickorna.

Även om han är osäkrare än vad han verkar i tv, så håller han inte inne med sina tankar.

– What the fuck am I doing here? mumlar han tyst till sin fru strax efter att de hälsat på värdfamiljen, småpratat lite om vädret och hänvisats in i salongen. Värden Herb, har bjudit hem sju familjer från sonen och dotterns skola. Den 11 september 2001 var Tonya Lee och Herbs fru Jodi först på skolan bara några minuter efter katastrofen.

– Vi var först på plats. Av säkerhetsskäl släppte skolledningen inte ut alla barn ur klassrummen på samma gång, så vi satt där och väntade och började prata, förklarar Jodi.

Tonya och Jodi fortsatte att träffas på diverse skolarrangemang, och tog en lunch då och då. För ett år sedan bjöd Jodi hem familjen Lee till sitt hem i en förort norr om New York. Det har Spike Lee glömt, men återfår minnet när han står i vardagsrummet. Han sätter sig i en soffa, och börjar äta cashewnötter. En framgångsrik riskkapitalist sätter sig ner i soffan och de börjar prata basket. Affärsmannen förklarar att han vill berätta en historia, Spike nickar sömnigt, ger ett ointresserat intryck och ber honom berätta. Han börjat engagerat berätta om ett basketäventyr från college, där den framtida stjärrnan Magic Johnson i en finalmatch hade sprungit åttor kring börshajens lag. Magic Johnson hade sedan, några dagar tidigare bett rikskapitalisten investera pengar i ett av hans projekt, och när de pratade hade rikskapitalisten nämnt matchen, och Magic Johnson mindes. De som lyssnat skrattar. Spike kväver en gäspning:

– So, what was the story?

Afroamerikanska filmskapare har alltid haft det svårt att slå sig in i den amerikanska filmvärlden sedan Oscar Micheauxs banbrytande regi under 1920- och 1930-talet. Man fick vänta till 1986 då Spike Lee slog igenom med “She’s Gotta Have It”. Han föddes den 20 mars 1957 i Atlanta, och var så sent som på college som Spike blev intresserad av film. Han fortsatte till New York där han regisserade “Joe’s Bed-Stuy Barbershop”, som senare belönades med en Oscars för bästa studentfilm. Trots succén visade ingen intresse för Spikes “She’s Gotta Have It”, som hans farmor var med och finansierade. Filmen spelade in närmare nio miljoner dollar i Förenta Staterna, och blev senare prisbelönad med Prix de Jeunesse, pris för bästa unga filmskapare, i Cannes.

Spike följde upp med “School Daze”, som utspelar sig i en afroamerikansk skola, och fokuserar framförallt på konflikterna mellan skolan och skolverket. 1989, i och med filmens intäkter möjliggjordes inspelningarna av “Do the Right Thing”, som kom att bli Spike Lees milstolpe. Filmen utspelar sig i Lees dåvarande bostadskvarter i Brooklyn, New York. Vi får känna på de rasistiska motsättningarna mellan olika etniska grupper under en mycket varm dag. Danny Aiello Oscarsnominerades för sin biroll, och filmen drog igång debatten om relationer mellan etniska grupper.

Därefter har Spike Lees karriär gått som på räls. I och med sina starka åsikter har han lyckats göra filmer som skapar debatt och intresse. Spike Lee nämner själv dokumentären ” 4 Little Girls” från 1997 och “Malcolm X” som hans viktigaste, och kanske bästa filmer. “25th Hour” från 2002 blev aldrig någon ekonomisk succé, men filmen fanns representerad på flera kritikers listor över årets bästa filmer. Efter den kritikerrosade succén med “25th Hour” skrev Spike själv “She Hate Me”, som fick utstå mycket hård kritik och ännu lägre intäkter än “25th Hour”. I och med Spike Lees senaste film “Inside Man” öppnar han ett nytt kapitel i den framgångsrika sagan, thrillerfilm med en bunt stora skådespelare var inte vad någon hade väntat sig.

Förutom jag själv och familjen Lee är samtliga gäster av judiskt ursprung, och över sin svarta tröja har Spike demonstrativt hängt ett kristet kors.

– Det är lugnt för mig, säger Herb, vi får se hur han reagerar på vår ritual innan vi slår oss ner till bords.

Vi förflyttar oss till matsalen, där samtliga i rummet sluter upp i en religiös sång. Det är bara familjen Lee och jag som står tysta och inte vet vad vi ska göra. Trots detta verkar han inte tycka att situationen är jobbig, han står vid sidan av och granskar de andra.

– I sin nästa film kommer han säkert att ha en scen där galna judar sjunger över några brödbitar och lite vin, förklarar Jodi senare. Av de mest radikala har Spike Lee kritiserats som rasist. Vilket är ett påstående taget ur luften. Han har gjort sig känd för att ta upp rasfrågan ur det afroamerikanska perspektivet, även om han har blivit mer liberal och inriktat sig på mer kommersiell film på senare tid. Även om de är mer komplexa tankar i “Inside Man” än i hans tidigare filmer, så är filmen inte fri från rasistiska synpunkter. Och Judar har han absolut ingenting emot.

– Det var ju trots allt en jude som var hjärnan i “Inside Man”, förklarar Spike för mig vid ett senare tillfälle.

“Inside Man” är som sagt inte den typ av film någon väntade sig från Spike Lee. Det är först och främst en thriller, en för honom outforskad genre. Filmens budget på 45 miljoner dollar visar hur långt han har gått sedan “She’s Gotta Have it” med en budget på 175 000 dollar. De nittio miljonerna som den spelade in kan jämföras med “Inside Man” som spelat in långt över två miljarder kronor. Jodi hade tidigare förklarat att Spikes fru varit med och påverkat honom över valet av film.

– Hon tyckte att hans filmer inte genererade tillräckligt med pengar, så hon hade antagligen ett finger med i spelet, sade hon i bilen efter att hon hämtat mig på flygplatsen.

Efter huvudrätten beger sig en del tillbaka till vardagsrummet för att mingla. Spike går för att se vad hans barn håller på med. På väg tillbaka till vardagsrummet möter jag honom i hallen. Med en stor klump magen sträcker jag fram högerhanden.

Hello Mr. Lee, my name is Martin Steijer, I write about movies in Sweden.

– Oh, really? Like Bergman and that stuff? svarar han, samtidigt som vi fortsätter in i vardagsrummet. Jag förklarar att vi inte skriver om Ingmar Bergman, utan är mer generella än så. Han nickar och visar sig vara intresserad av hur Ciné fungerar.

Spike Lee är en liten man, och han får en ihopsjunken hållning när han sätter ner händerna i byxfickorna. Jag vet inte om det beror på att han är trött eller inte, men han har ett sömnigt sätt att prata på och hans ögon är halvt slutna. Han lär ha över tjugo olika par glasögon, och kvällen till ära har han valt favoritparet, de brun-gula tjockbågade glasögonen som är hangjorda i London. Han är självsäker och vet vad han vill, men ändå ödmjuk och det känns aldrig konstigt att stå och diskutera både gamla filmer och politik.

Vi börjar diskutera “Inside Man”. Han berättar om inspirationskällan, Sidney Lumets klassiska “En satans eftermiddag” från 1975, och om skådespelarna som spelar med i båda filmerna. Han ger inget entusiastiskt intryck, men han säger kloka saker och kommer med intressanta tankar, utan att jag ställer frågor.

En film med en budget på 45 miljoner dollar och skådespelare som Clive Owen, Denzel Washington, Jodie Foster och Willem Dafoe, och framförallt med Brian Grazer som producent borde “Inside Man” räknas som en mainstream-film. Jag frågar varför han valt att göra en mainstream-film, istället för att fortsätta på det subkulturella spåret, som gjort honom ett respekterat namn. Fram tills dess har han knappat tittat mig i ögonen. Han vänder han sig om och ställer snabbt motfrågan.

– How is it mainstream?

– Well, börjar jag, och vet egentligen inte riktigt vad jag ska svara. The actors are famous, and the genre is more mainstream than your previous movies.

– Yes, your right, säger han eftertänksamt och tänker efter innan han fortsätter, men jag tycker inte att det är en mainstreamfilm för det, fortsätter han och petar upp glasögonen i pannan. Spike och jag har sällan ögonkontakt och han tittar ner i golvet igen innan han fortsätter:

– Men, du vet, jag väljer inte vad jag ska göra för filmer efter ifall filmen är ‘mainstream’, ‘underground’ eller subkulturell. Om manuset är bra, så vill jag göra filmen. Den här gången tyckte jag att manuset var bra, så på den vägen är det.

Utan att jag frågar fortsätter Spike att prata om Oscarsakademins inflytade. Han tycker det är för stort. Det styr vår filmmarknad, då allt för många filmbolag gör filmer med inställningen att vinna statyeter.

– Subkulturella filmer vinner sällan Oscars. Det är folk som kommit upp till mig och frågat om jag gjort “Inside Man” för att vinna en Oscar. Det är absurt. Det går inte att tänka så, man kan inte göra film för att vinna en statyett, då fungerar det inte.

Du skrev en del scener i “Inside Man”. Scenen där pojken sitter och spelar ett våldsamt spel på sin psp [Playstation Portable, reds. anm]. Blev du inspirerad av din son?

– Nej egentligen inte. Vi skapade spelsekvensen själva, du såg, det var ganska simpelt. Min son spelar inte sådana spel, jag tror inte ens han har en psp.

Jag läste att det var ditt sätt att kritisera 50-cent och filmaffischen till “Get Rich or die Tryin'”, där han står och viftar med pistoler.

– Det stämmer, men det är inte bara 50-cent jag vill kritisera. Det är hela gangsterkulturen där mörka människor går och skjuter ner varandra, jag är trött på det. Han låter uttråkad, jag förstår att det är tid att byta samtalsämne.

Vi börjar istället prata om “25th Hour”, och jag talar om att det är en av de bästa filmerna som gjorts, där avslutningsmonologen gav mig gåshud. Han ler, det syns att han uppskattar en komplimang, han lättar genast hållning, och även om han inte tittar mig i ögonen känns samtalet genast mer avslappnat. Spike förklarar att hans egen favoritscen är scenen då Edward Nortons karaktär pratar med sig själv. Eller som Spike själv beskriver scenen:

– You know the scene when he is speaking to the mirror, you know, fuck me, fuck you, fuck you and this whole city and everyone in it., säger han och gäspar.

Spike Lee ställer inte upp som skådespelare längre. “Do the right thing”, Spike Lees bästa roll var inte långt ifrån en Oscarsnominering 1989 för sitt skådespeleri. Därför är det märkligt att han, trots sin talang, inte fortsätter. Men, Spike Lee är bra på andra saker. Samma år, 1989, blev han nominerad för sitt manus till samma film, och blev återigen Oscarsnominerad för åtta år sedan, 1998, för dokumentären “4 little girls”. Han vänder sig om och tittar mig i ögonen för första gången.

– I don’t like to act.

– Why did you act before? Was it an economical issue before?

– Yeah, I had no other choice, so I just put my self in the role.

– But isn’t it hard to direct yourself?

– Not really, my asistant Randy Fletcher directed me.

– So, no more acting from you?

– I can’t say no, you never know in this business.

Vi glider in på Spike Lees kommande dokumentär om orkanen Katrina, där han bland annat kommer att synas i bild, främst som intervjuare. Jag frågar hur det går.

– Vi har filmat klart, vi ska börja klippa nu, men vi behöver nog åka ner och filma igen. Den blir fyra timmar lång, säger han likgiltigt.

Det kommer alltså inte bli någon internationell distribution? Det är väl ingen som vill köpa en fyra timmar lång film?

– Den kommer att visas på HBO i höst. Sedan blir det lite festivaler, och vi ska försöka visa den på filmfestivalen i Venedig i september, men vi måste skynda om vi ska kunna visa den där, de sätter snart stop för inlämning av bidrag.

– Fyra timmar, svarar jag förvånat, och frågar vad längden beror på?

– Jag vill inte kompromissa, jag vill få med allt. Vi hade säkert kunnat göra den längre.

Det är Condoleezza Rice som kommer att få utstå för mest kritik har jag hört.

– Ja, jag ogillar henne mer än president Bush. Grejen är att hon har fått så mycket gratis för att hon är afroamerikansk. Folk säger ‘hon är så framgångsrik’ och ‘titta på hennes position som afroamerikansk kvinna’. Hon är en mörk kvinna som växte upp i Birmingham, Alabama, och säger att hon aldrig varit med om en enda dag av rasism i hennes liv. Det är bullshit, säger han och skakar på huvudet.

Vilken typ av dokumentär blir det? Blir det någon av dessa hippie-dokumentärer där de springer runt med en handkamera?

– Nej, jag klarar inte av den typen av film. Vi har filmat med 16mm. Det blir snyggt.

Blir det mycket intervjuer med folk som sitter i sina soffor på kontoret

, frågar jag och pekar på soffan bredvid oss.

– En del, men vi försöker att få det så livfullt som möjligt, många intervjuer är gjorda på plats i New Orleans.

Du har gjort en annan film för tv [Shark, reds. anm], vad blir nästa film för biograferna? Skriver du någonting just nu?

– Jag har några idéer, men det som hände där nere [New Orleans] är så dåligt utforskat. Det här landet har alltid åkt världen runt för att hjälpa folk i nöd. Men när problemet uppstod på amerikansk mark, så vände regeringen ryggen till sitt eget folk, det ska jag visa.

Politisk kritik, och rasfrågor. Det låter som “When the levees broke” blir en typisk Spike Lee-film. Jodi kommer och ställer sig bredvid oss. Vår diskussion kring dokumentären dör ut. Tidigare under dagen hade Jodi påpekat flera detaljfel hon hade uppmärksammat i “Inside Man”.

– I promised Martin that I wouldn’t tell you this, börjar hon. Jag skrattar och skakar på huvudet, hon fortsätter.

– You know the banker, he says he has been into business for sixty years. His lips says fifty but the voice sixty. Isn’t that right? säger hon.

Spike tänker till några sekunder innan han nickar.

– Oh, yeah, yeah. That’s right. We had to bring Christopher [Plummer] from Canada to do the voicecover. They couldn’t do it over there, and then send us the sample.

Spike frågar om jag vill jobba som regissör.

– Det är mitt drömyrke, svarar jag, men förklarar att jag är osäker på om jag är beredd att ta risken att utbilda mig vidare inom film.

– It’s a tough business, säger jag, I don’t know if I should take the risk to study film. You know, what am I supposed to do in ten years, when I end up by not directing anything?

Jodi förklarar att en av hennes vänner har kämpat sig fram i femton år utan att göra någonting, men nu, tillslut fått regissera ett tv-serieavsnitt. Men sen då?, tänker jag. Spike granskar oss, medan Jodi fortsätter.

– But you, Martin, you analyze movies today, you already know what to look for. Jag är på vippen att ödmjukt lämna in en protest om att jag inte tror att skrivandet av recensioner gör mig till mer filmvetare än någon annan, men Spike hinner före.

– Yeah, that’s true. Jag blir lite generad, och ställer mig själv en retorisk fråga.

– So, I am supposed to follow my dream? Mun i mun svarar både Spike och Jodi yeeees. Spike blir genast generad över att han lämnat lugnet, och för några sekunder blivit engagerad i samtalet. Han sätter åter ner händerna i fickorna och tittar ut över vardagsrummet och fortsätter mumla för sig själv, follow the dream, follow it.

Familjen Lee var först och är också de som lämnar först. Spike reser sig från bordet och går fram till sin fru, viskar någonting i hennes öra.

Han tackar Jodi och Herb för middagen, och sätter ner händerna i fickorna, tittar sig omkring, och låstsas inte om att allas ögon är riktade mot hon