Ciné möter Stellan Skarsgård

Det är en solig vårdag i Göteborg trots att det är bara början i februari. Avenyn är fylld av vilsna lördagsflanörer, filmfestivalbesökare och utanför Park Avenue Hotell står Robert Gustavsson och diskuterar kvällens föreställning med någon stressad herre.
Stellan Skargård spricker upp i ett leende när han kommer in från det andra rummet och hälsar med att fast handtag innan han slår sig ner i fåtöljen samtidigt som han staplar upp två snusdosor framför sig. Samtalet inleds lite lättsamt med prat om Volvo, Göteborg och huruvida vi alla mår bra eller inte.

Var du om Milos överens om gestaltandet av Goya?
– Jag vet inte riktigt hur hans syn på Goya är, det enda jag gav var det jag hade i manuset, Milos sa egentligen inte så mycket hur han ville att jag skulle göra. Han är den sortens regissör som är mycket noga när han rollbesätter en film och sedan låter han skådespelaren göra jobbet. Men å andra sidan är det ju fiktion, för inget av det här har antagligen hänt.

Filmen handlar dock inte om Goya, utan mer från Goya’s perspektiv, hans eget utrymme i filmen är ganska litet. Två nedslag i hans liv med sexton års mellanrum. Vad jag intresserade mig för vad, var att gestalta Goya i ett syfte som tjänar filmen. Det är viktigare än att han är trogen verkligheten. Sen försökte jag få in i den här gubben – hans målningar på något sätt, det var genom målningarna jag lärde känna Goya.
Min inspiration till hur Goya skulle vara kom inte från vad jag har läst om honom, utan från hans tavlor. Man kommer inte nära honom genom att veta hans födelsedag, men i hans verk ser man vad han tyckte om samtiden, om människorna och hur hans medkänsla fungerade samt vrede.

Vad jag försökte få in var den enorma spännvidden i honom, särskilt i den första halvan av filmen var det här lätta, pastellartade som syntes i hans tidiga målningar. Medan i den andra halvan av filmen sökte jag mer tonen ur de svarta målningarna som är oerhört expressionistiska och innehåller en djup tragisk livstidshistoria.

Filmen är uppdelad i två delar – var det en tanke från allas sida att respektive del skulle skildra inte bara olika tidseror, men även Goya’s sinnestillstånd?
– Absolut, precis, det var min tanke i alla fall. Mycket hände Goya under olika perioder, hans var trots allt starkt samhällskritisk redan i sina svartvita etsningar som var satiriska över hur munkarna levde, dubbelmoralen i samhället. Sen ser man i bilderna från kriget att det verkligen tog honom hårt, han fick se alla dessa fasansfulla saker och det tärde på honom. Hans syn på samhället och människan, gradvis förändras. De expressionistiska målningarna fanns ingen chans till att sälja på den tiden. De målade bara han på väggarna i sitt hus och de uttrycker inte vad han ser, utan egentligen summan vad han har upplevt baserat endast på känsla. Groteska halvmänskliga ansikten, märkliga svävande kroppar, ångestladdat så in i helvete. Den Goya vi får se på film är Stellans subjektiva idé baserat på Formans & Carrierés förlaga filtrerat genom en upplevelse av Goya’s målningar säger Stellan och skrattar hjärtligt.

Som en man med teater i bakgrunden, är det lättare att gå in i ett sådant här projekt än t.ex. Pirates of The Caribbean?
– Nja, den här gubben behövde jag inte hitta på så mycket med, dels är det ganska så substantiella scener i manuset och sedan fick jag en oerhörd inspiration av hans målningar. I Pirates fanns knappt gubben, han måste jag hitta på från början.

Dock bygger teater en viss del på kostymdrama, vilket Goya faktiskt till en stor del är?
– Svår fråga, teater är egentligen en litterär konstform som vilar så tungt på ordet till skillnad från filmen. Medan filmer vilar mer på bilden och på ansiktena. Vad som sker i ögonen på folk. Det är inte Goyas dialog som bär filmen, det är gestaltningen av honom som person. Jag har varit intresserad av hans tavlor tidigare, inte av honom som person dock. Första gången jag var på Pradomuseet blev jag ståendes där en hel dag bara tittandes på hans målningar, särskilt de svarta tycker jag är helt ljuvliga. Varje gång jag återvände dit, så gick jag alltid och fascinerades över hans verk, så jag kunde egentligen hans målningar väldigt väl, särskilt dem som finns på Prado.

Sen läste jag några biografier, men jag kom honom inte närmare genom dessa, utan återigen var det målningarna, däremot var det en av böckerna som lärde mig om tidseran, jag var inte så bevandrad i hur isolerat Spanien jämför med övriga Europa. I en tid där det talas mycket om fundamentalism särskilt från mellanöstern, så kommer Forman med en film som beskriver kristen fundamentalism, var det något du reflekterade över i filmens budskap?
– Ja, när jag läste manuset så fastnade jag för att det var en politisk film, vilket man inte ser så mycket av idag. Den är väldigt politisk och den beskriver i fader Lorenzos gestalt en typ utav ideologisk människa, den dogmatiske idealisten kanske man säga. Han kan byta riktning när som helst. Det fanns en man som ledde ett fängelse där det avrättades 50 000 människor under röda khmererna. Den mannen lever fortfarande och idag är han “born again christian” och driver istället för ett fängelse ett barnhem. Poängen är att du kan byta ideologi, men mekaniken i den dogmatiska hjärnan fungerar likadant. Det är lättare för honom att gå från khmerernas ideologi till pånyttfödd kristen till slutligen en agnostisk inställning.

Med tanke på hur sällan Milos gör filmer, skall man anses sig privilegierad över att få en chans att arbeta med den berömde Forman?
– Ja, fast kanske inte för att han är berömd, utan för att han är såpass bra och rolig. Har alltid gillat hans filmer, jag har de flesta av hans filmer ändå från tiden i Tjeckoslovakien. Gillar verkligen hans känsla för den östeuropeiska, osentimentala humorn. Så visst var det kul att få en chans att arbeta med honom. Fast han säger nästan ingenting, innan vi började filma repeterade vi alla spelscenerna, kände på dem, provade lite olika saker och diskuterade vad vi tyckte fungera och inte fungera. När vi sedan var på inspelningsplatsen och filmade, då säger han inte så mycket, förutom när det är dåligt – då skriker han; “Stellan, varför spelar du så dåligt”? Och då försöker man försvara sig med något som man märker inte håller och så ändrar man sitt sätt att spela. Nathalie (Portman) kom till mig en av de första dagarna och frågade hur det här skall gå, för hon hade frågat Milos om han kunde beskriva hennes karaktär, varpå han svarade; “Det är ditt jobb”. Det är väldigt ohierarkiskt på en Milos-film, till och med hans chaufför kan komma med idéer, mycket humor, mycket skämtande, han driver med sig själv ofta.

Har det varit någon liten dröm att få jobba med honom?
– Det finns en mängd regissörer jag skulle vilja jobba med, en del som jag kanske inte ens vet finns säger Stellan och ler lite finurligt. Men jag går aldrig och när sådana där drömmar om att det skulle jag vilja göra. Har man en massa drömmar, så verkar nuet ganska blekt jämfört med drömmarna och jag trivs rätt bra i nuet. Men jag tackade jag direkt när jag förfrågan om Goya’s Ghosts.

Vissa projekt tackar man ja direkt till. Mike Figgis kom fram till mig på filmfestivalen i Toronto och frågade; “Stellan, vill du göra en film, fast det finns inget manus, det är helt improviserad och vi gör den i en enda tagning”. Ja, svarade jag direkt utan att tänka efter. Det är ju processen man vill vara med om, och då skiter man om det är bra film eller ej. Timecode som den hette, vi filmade den i LA med fyra kameror och det var bland det roligaste jobb jag har haft.

Är du en av Sveriges största filmexporter just nu?
– Nä det vet jag inte, Stormare gör en hel del, Lena Olin…Lasse Hallström. Stellan kliar sig på hakan och stirrar upp i taket och säger; “Fast Lasse Hallström är nog viktigare tror jag”. Stellan ser ut som han är djupt försjunken i sina tankar.

Händer det aldrig att du får erbjudandet om att spela svensk?
– Nej, det har jag nästan aldrig blivit, konstigt nog. Fast det finns inte så mycket svenska roller antar jag. Några tyskar har man ju fått, men jag har slutat spela tyska nazister, eller tyska bovar

Har amerikanarna svårt att se skillnaden på tyskar och svenskar?
– Nej, de har nog bara svårt att se skillnaden på tyskar & bovar, säger Stellan och får alla skratta, samtidigt som en avlägsen röst flaggar för att det är dags att avrunda intervjun. T.ex. i Kung Arthur skulle jag spela en saxisk tysk härförare, vilket jag sa; “nej, det vill jag inte göra”. Men du behöver inte tyska accent, utan du får göra som du vill. Och eftersom detta var i samband med invasionen av Irak, så var jag så jävla förbannad på Bush, så jag gav helt enkelt en Texas-accent. Jag fick ett mail från en gammal röstcoach som frågade i mailet vem som hade dubbat mig i filmen…

På vägen ut tappar jag naturligtvis diktafonen i golvet, men innan jag hinner sträcka mig efter den är Stellan där och plockar upp den. Så även om hans ödmjuka svar om sig själv är standard enligt PR-mall A, så tror jag dock att det finns en halt av sanning bakom dem trots allt.