Ciné möter Stephen Gaghan

Stephen Gaghan räknas till en av Hollywoods mest respekterade manusförfattare efter sitt arbete med manuset till Steven Soderberghs “Traffic”. I och med “Syriana” tar han ett stort steg mot att etablera sig som en regissör av samma dignitet. Gaghan fick sin start som manusförfattare 1997 när han fick in sitt insiktsfulla tonårsdrama “Havoc” hos New Line Cinema. Medan han gjorde research för “Traffic” skrev han samtidigt “Rules of Engagement” för regissören William Friedkin och producenterna Scott Rudin och Richard Zanuck. 2002 skrev och regisserade han den psykologiska thrillern “Abandon”.

Efter att ha blivit relegerad från high school på sin sista dag efter att ha kört go cart i skolbyggnaden, reste Gaghan runt i Europa, Indien, Nepal, Asien, Austrailen och Nya Zeeland och hankade sig fram på jobb som grafisk designer och assistent till en fotograf på National Geographic. Gaghan jobbade också på den prestigefyllda litterära tidskriften The Paris Review och publicerade noveller i tidskrifter som The Iowa Review. Efter att ha flyttat till Los Angeles, där han sålde ett manus till Joel Silver på Warner Bros. Pictures, fick Gaghan jobb på TV-kanalen ABC:s kritikerrosade serie “American Gothic” för vilken han skrev sju av dess 21 episoder. Efter det började han skriva på ett manus för HBO tillsammans med Michael Tolkin (“Spelaren”/”The Player”) som var en satir på Bill Gates och Microsoft. Projektet blev så småningom filmmanuset “$20 Billion” som såldes till Paramount och fick en plats på tidningen Premieres lista “De 10 bästa oproducerade manusen”.

Gaghan framtid ser ljus ut. 40-årige regissören har starka åsikter om både de ena och andra, och han har lyckats engagera sin publik både i “Traffic” och “Syriana”. Får han fortsätta att producera sina kontroversiella filmer, har vi både en regissör och en manusförfattare av mycket hög klass på vår “directors to watch”-lista.

Berätta om ditt resande, och hur ville du att filmen skulle bemöta publiken?
– Det är en bra fråga. George [Clooney], Steven [Soderbergh], och jag tog en rad tuffa beslut. Vi ville bland annat att du inte skulle kunna bearbeta allting som hände i filmen, under tiden du såg den. Vi ville att den skulle stanna med dig. Jag såg filmen “Z” för tjugo år sedan, och jag tänker fortfarande på den. Den nådde det djupaste inom mig. Tillsammans med en CIA-agent reste genom hela Europa och mellanöstern då jag gjorde research för filmen. Det var en riktig kille, du vet. Han jobbade i Irak under mitten på 90-talet, och infiltrerade Hezbollah (Libanonbaserad Shi’a-islamistisk terroristgrupp, kämpar mot Israels ockupation i Libanon. Flera arabiska och muslimska nationer ser det som en frihetsgrupp, medan USA:s och flera andras regeringar ser gruppen som en terroristgrupp. För att få mer inflytande, och enligt USA, för att finansiera verksamheten driver gruppen sjukhus, en nyhetsbyrå, skolor och har röster i det libanesiska parlamentet). Jag fick träffa så mycket människor, så jag insåg att ingen av dessa personer såg “hela bilden“. Ingen. Inte en enda. Så, jag ville visa världen just “hela bilden“. Jag visste att det inte skulle finnas någon hjälte som kunde säga: “No, no, follow me.”

Berätta lite om var du gjorde ditt researcharbete!
– Jag bor i Hollywood, jag bodde i New York, och jag kommer från Kentucky. Sanningen är; bor du antingen i Hollywood, eller New York, och vill skriva en film om Mellanöstern får du all din information från andra filmer – om du inte åker dit. Right? Min CIA-officer kunde öppna upp dörrar till mig, och det är på den vägen som jag kom dit. Jag tillbringade tid med familjer. Med normala människor, du vet? Jag tillbringade tid med en kille i Damaskus som hade rättigheterna till Nissan i Syrien, som jobbade hårt för att få rättigheterna till Toyota. Jag gick på basketmatcher – där folk tillslut började löpa amok. Jag träffade ledare i Hezbollah, och åkte till Persiska Golfen och hängde i samma hotellobby som Qatars kungafamilj. Saudiarabien. Bahrain. Dubai. Jag åkte till så många ställen jag kunde, och fick mer och mer kött på benen. Jag träffade så många människor, som alla hade sina åsikter – som alltid var lika intressanta att lyssna på. Vad som överraskade mig mest, är hur amerikansk media bara tar upp 1/1000 av hur det är att vara en arab eller muslim, och detta är till 99,99 % vad vi läser i Amerika.

Vad var den största utmaningen då ni filmade i öknen?
– Vi filmade i Mellanöstern under Ramadan. Det var en kulturellt känslig period. Alla i landet fastande under dagarna. Inget vatten och ingen mat passerar dina läppar från och med att solen går till tills den går ner. Vi försökte respektera detta. Vi drack inte öppet, exempelvis. Det var 55 grader varmt – och fuktigt. Allt du vill göra är ju att dricka vatten, eller hur? Killarna hade inte druckit någonting sedan solen gick upp, och under lunchpausen går de och ber, detta under tiden som vårt filmteam inte kan sukta mer efter en Cola. Hela kontrasten mellan kulturerna var häpnadsväckande.

Är en film verkligen hur detta känsliga ämne bör presenteras, eller gör du jobbet en journalist egentligen borde göra?
– Jag träffar journalister varje dag, och jag vill inte ljuga för dig, en av de bättre historierna det senaste årtiondet är vad som händer med media just nu. Jag följde det amerikanska valet 2000, och jag såg hörde aldrig en enda seriös fråga ställd till George Bush. Aldrig. Inte en! Jag förstod inte hur det accepterades. Han må vara den bästa mannen på jorden, men jag skulle vilja se honom få en fråga som han faktiskt måste fundera på. Men sorgligt nog skedde det aldrig. Jag menar, jag hade kunnat ställa frågorna. Men då hade jag förmodligen förlorat min ackreditering. Det är ungefär hur korrupt media är idag. Vi kan helt enkelt inte ställa de intressanta frågorna. Jag har skrivit två bästsäljande böcker. Hur som helst, om trettio år kommer mannen som fällde Vita huset att vara inbäddad i – Vita huset. Tryckfrihet? Njae, existerar det verkligen? Filmer å andra sidan, av någon anledning är de fortfarande en ganska okänslig konstform. Regeringen har inte kommit dit ännu, och jag vet inte varför.

Så, med andra ord, vill du göra en film om vår korrumperade media?
– Fuck yeah, I am!