Ciné Möter Noah Baumbach

Noah Baumbach och jag har torra läppar. Innan vi börjar vår konversation fuktar jag mina läppar med mitt eukalyptusdoftande läppbalsam från Burt’s Bees. Baumbach tittar upp, skrattar lite lätt innan han tar upp samma lilla tub.
– Jag är också beroende, säger han och ler. Alla jag känner som har detta bisarra beroende kör med Burt’s Bees eller Aveda Lip Saver, det är samma sensation varje gång du sätter det mot dina läppar.

När Noah Baumbach var 28 år hade hans andra långfilm premiär. Han kom med minisuccén “Kicking and Screaming” i bagaget, filmen mottogs väl av kritiker, spelade tillbaka sin nätta budget och kom 10 år senare att bli en kultklassiker, utgiven av den legendariska kvalitetsdistributören Criterion Collection. Men med “Mr. Jealousy” rullandes på 24 biografer runtom i USA, borde Baumbach börjat planera sitt nästa drag. Istället satte han sig hos sin terapeut i nästan åtta år innan han vågade regissera en film.
– Att gå i terapi gjorde mig till en bättre författare. Framför allt gav det mig nytt material till mitt författande, både mina filmer och mina noveller.

Det finns en scen i “Mr. Jealuosy” där huvudkaraktären precis börjat gå i gruppterapi. “Jag känner att jag inte är en bra författare. Att jag skrev en bok med noveller, men att jag bara hade en berättelse.” Det är en scen tagen direkt ur Baumbachs liv. Gruppterapin, orden, livssituationen – allting har han levt själv, och sedan satt på pappret. I samma gruppterapiscen säger sedan huvudkaraktären “I min relation med Irene, har vi slutligen kommit till den punkten där jag inte längre ser allt vi gör som material till min nästa bok”, som om Baumbach närmast hånar sig själv.

I sin nuvarande relation, med skådespelerskan Greta Gerwig har de kommit till det stadiet.
– Greta och jag skriver manus tillsammans, så det blir onekligen så att vi båda letar efter situationer i vår vardag som vi kan överföra till våra manus. Men jag går inte längre runt och letar efter saker och ting i Gretas personlighet, som fungerar bra på karaktärer hon sedan ska spela.

Baumbach lever alltså som de största mästarna. “Skriv om det du kan”, har Woody Allen alltid sagt. Ingmar Bergman fungerade likadant. Samtidigt som hans kritiker menat att deras filmer liknar varandra. Men både Allen och Bergman levde liv där de observerade kvinnorna de levde med och älskade. Det har också gjort Allen och Bergman till de regissörer kvinnliga skådespelare helst av allt vill och ville jobba med. Noah Baumbach kan mycket väl bli vår generations Woody Allen. Han har levt med flertalet skådespelare, och även om hans filmer blandar och ger i sin generella kvalitet, har de alltid starka kvinnliga karaktärer.
– Noah har en inre drivkraft av att vilja dokumentera andra människor. Det är därför han skriver, och i förläningen också därför som han gör film. Han är oerhört disciplinerad på det sättet. Jag måste tvinga mig själv att skriva varje dag, ibland tycker jag att han uppfattar så mycket mer än mig, även de dagar där vi gjort exakt samma saker båda två. Det är hans unika gåva, antar jag, säger Greta Gerwig när vi pratar om Baumbachs författande.

Wes Anderson och Noah Baumbach har skrivit två filmer tillsammans, men Andersons inflytande har varit mycket större än så på Baumbachs karriär. Det var med “Rushmore” som han insåg att det är okej att göra film på sitt eget sätt, att det var okej att inte lyssna på finansiärernas åsikter, de visste inte bättre än honom. “Kicking and Screaming”, en film som inte försöker leva upp till några förbestämda regler, blev också början på denna acceptans
– Det är sant att “Kicking and Screaming” blev ett nytt sätt för mig att göra film. Jag hade sett “Rushmore”, men också “Bottle Rocket” och tyckte att Wes hittade sitt visuella språk samtidigt som han hittade manusets språk. Det jag i slutändan lärde mig från Wes var att han alltid gjort sådant som är intressant för honom, och sedan litat på att detta är intressant för andra också.
Gerwig och Baumbach skrev “Frances Ha” tillsammans, och även om de inte levde som ett par när de skrev filmen är det mycket av Gerwigs jag som Baumbach lagt i hennes karaktär.
– Vi mailade anteckningar fram och tillbaka under några månader, det skapade grunden till vilka karaktärer vi ville ha, och vilken historia de skulle berätta. Det är också den enda filmen jag skrivit som varit resultatet av ett riktigt samarbete. Tidigare har jag antingen varit medförfattare för att förfina någon annans vision, eller haft medförfattare för att förfina min. Det kanske också är därför “Frances Ha” inte har någon romantisk plot egentligen, men någonstans finns det en groende kärlekshistoria ändå, och det tror jag var mitt sätt att skydda Greta.

När jag frågar Gerwig om samma sak är hon inne på samma linje:
– Det stämmer att vi inte ville ha en romantisk film, men det där groende kärleksintresset har nog snarare att göra med att vi ville ha ett hoppfullt slut, än att Noah skulle skydda mig. Det är som mångas relation till sina föräldrar, på ett terapeutiskt plan i alla fall; antingen lever du i ett förnekande om hur du formats från dem eller så blir du bara arg. Det måste finnas ett sett däremellan, där man bara kan älska dem. På samma sätt måste det finnas historier som inte är antingen eller.

Baumbach och Gerwig har ett gäng filmer planerade för de kommande åren. De har filmat klart två och skriver på flera. Med två enastående talangfulla människor under samma tak kan vi inte mer än hoppas att det är en groende, kanske mer lättsam Noah Baumbach som är på väg att växa fram.