Som en reaktion på alla romcom-filmer på temat “Boy meets girl”, finns nu flera sockerfria alternativ i den bittrare kategorin “Boy don’t get girl”, alternativt “Girl don’t need boy”. Två av dem är “500 Days of Summer” och den norska, och här i Sverige sorgligt bortglömda, “Fatso” från 2008. Även om historierna och de berättartekniska greppen skiljer sig, är ändå grundmallen densamma; en något udda kille blir kär i en tjej som inte älskar honom tillbaka, och den klassiska vändningen uteblir, det vill säga när han ändå lyckas övertyga henne om att han är kärleken med stort K. En sådan historia kan göras bra eller dålig, där hjälten antingen väcker sympatier, antipatier eller ingenting alls hos publiken.
I “500 Days of Summer” är den kärlekskranke en “missförstådd” indiekille med stora arkitektdrömmar, men som fastnat som designer på ett företag som tillverkar gratulationskort. Han lyssnar på The Smiths, klär sig i Joy Division-tischor och bläddrar fokuserat i Alain de Botton-böcker på små låtsasstökiga bohemkaféer.
Huvudpersonen i “Fatso” är en tjock, svettig 30-åring, som delar garderob med alla stereotypa pervon som gillar att smyga omkring i mörka parkområden. Han översätter tyska instruktionsmanualer till norska, och konsumerar dagligen ofantliga mängder pornografi samtidigt som han penetrerar urgröpta honungsmeloner.
Utifrån de premisser som filmernas två hjältar givits torde vid första ögonkastet svaret på vem som är mest sympatisk vara enkel. Men som så ofta i bra film är det den motsägelsefulla som väcker engagemang och intresse. Indiekillen vill träffa sin idealkvinna, medan snuskhummern bara vill få till det – om så en endaste pyttelilla gång. Det är inte romantik som tindrar framför snuskhummerns ögon, utan kött och naken hud, en besatthet och föreställning av aldrig upplevd njutning som förstorats till gigantiska proportioner. De är båda i viss mening “underdogs”, men med tydliga skillnader. Indiekillen vill så gärna vara annorlunda, han vill lyssna och läsa och veta saker som höjer honom ovanför folkligheten, till en trygg plats med likasinnade där också den perfekta flickvännen väntar. En som är som honom – lite tokig, “egensinnig”, kreativ och som vandrar genom den normala sfären (säg IKEA) med ett ironiskt leende på läpparna.
Snuskhummern står utanför samhället på riktigt. Han kämpar för att inte synas, och är livrädd att varje blick han riktar mot det motsatta könet ska uppfattas som ett ofredande. Samtidigt väver han ihop sin snuskiga fantasi med verkligheten, där kvinnorna blir till trånande sexobjekt, men inte utan att hans självförakt snart förvandlar drömmen till en imaginär flykt från plågoandarna – de som säger att alla andra, men inte han, får njuta. Bara för att han är så förbannat äcklig.
Till slut träffar de båda männen varsin kvinna. En kvinna de inte kan få, och som med sin förföriska otillgänglighet låter dem genomlida helvetets alla kval. Indiekillen är förvirrad och ledsen. Hon är ju allt som han önskar, som honom själv, och han kan inte förstå varför hon inte känner detsamma. De är ju så perfekta för varandra. Han är sorgsen, han mår dåligt, han tycker sig förtjäna henne. Han, han, han… Joseph Gordon-Levitt och Zooey Deschanel i “500 Days of Summer”.
Snuskhummern tycker också synd om sig själv, men på ett annat sätt. Till skillnad från indiekillen är han inte bättre än andra. Tvärtom. Sedan barnsben har han känt sig underlägsen, mindre värd, och på så vis förlikat sig med tanken att inte vara vatten värd. In i hans liv träder plötsligt en kvinna, en hyresgäst som hans pappa, tillika hyresvärd, påtvingat honom att låta bo i sitt onaninäste. Hon lindar honom lätt runt sitt finger. Små tecken på ömhet, en liten kram, en vänskaplig puss på munnen, saker som självklart feltolkas och får honom att hoppas på mera. Trots att hon snart bjuder hem en vältränad partygrabb och har högljudda sexakter i rummet bredvid, ligger snuskhummern i sin säng och inväntar sin chans. Någon gång måste det ju få vara hans tur.
I filmerna finns så klart också stunder av glädje. Indiekillen inleder en romans med indietjejen, och accepterar hennes villkor att inte sätta en etikett på deras relation. De är ju ändå ett par, egentligen, och moderna så deras förhållande behöver inte placeras i ett fack. Snuskhummern blir medbjuden till picknicks i parken, från början som en rolig figur att skratta åt, men snart finner han en plats i gemenskapen och självhatet mattas av. Han tillåts vara social och bemöts för första gången i sitt liv som en medmänniska, utan att utsättas för menande blickar och elaka kommentarer.
När så dråpslaget kommer och de båda herrarna står ensamma igen, vad har de då lärt sig? Indiekillen förstår att det inte finns någon drömtjej, att även andra kvinnor duger. De behöver inte vara indie, gilla The Smiths och leka ironiska familjerollspel på IKEAs köksavdelning. För snuskhummern räckte det med att återfå sitt människovärde, att kunna gå genom stan och känna sig normal, som alla andra. Av dessa två antihjältar, med samma ramberättelse, var det bara en som väckte starka sympatier hos mig. Ni kan säkert gissa vilken.