Efter ett backpackeräventyr i Europa, med filmer som “Match Point”, “Scoop” och “Vicky Christina Barcelona”, återvänder Woody Allen i “Whatever Works” till sitt kära Manhattan. Hittade han sig själv, undrar ni? Ja, det är mycket möjligt. Bara en harmonisk människa kan väl göra en vackert naiv film som handlar om att strunta i omgivningens förväntningar på en själv, för att istället lyssna till sitt hjärta? Även om huvudpersonen Boris Yellnikoff (spelad av Allenkopian Larry David) i filmens inledning hävdar motsatsen, är detta en riktig feel good-film, vilket inte minst den osannolika slutscenen vittnar om. Det är en okonstlad, för att inte säga simpel, syn på livet som presenteras; “Whatever Works”, Mia Thörnblom hade inte sagt det bättre själv.
“Jag skulle aldrig vilja tillhöra en klubb som vill ha någon som mig som medlem”. Citatet är hämtat ur öppningsscenen till Woody Allens mästerverk Annie Hall från 1977, och är utmärkande för den Allen jag lärde känna, och kom att älska, i hans tidiga filmer: en nervös, pessimistisk och kokett självhatande ung man.
Därför ska jag villigt erkänna att jag känner mig lite övergiven av den nya Allen. I “Whatever Works” mässar Boris Yellnikoff att ett överanalytiskt perspektiv på livet inte tillåter oss att känna på riktigt. Det tjänar inget till att spekulera i hur livet skulle kunna vara: if this, if that, är bara skitsnack, som Yellnikoff säger. Gott så, men å andra sidan hade vi antagligen inte brytt oss nämnvärt om Allens nya syn på livet om han inte varit en väldigt smart, grubblande analytiker från början. Han har numera carte blanche att uttrycka (mer aparta) funderingar av det här “Whatever Works”-slaget, men hade det inte varit för 70-talets neurotiske Allen hade jag avfärdat hans senaste film som sörgaardsk livscoachsmörja så fort jag såg titeln.
Jag har under det senaste året sett ett halvdussin av Allens filmer från 70- och 80-talet. Dels för att det är fantastiska filmer, såklart, men också för att bilda mig, för att jag känner att det förväntas av mig. Precis som att Allens karaktär, Alvy Singer, i Annie Hall känner sig nödd och tvungen att utbilda sin flickvän (för vad ska omgivningen annars tycka?) genom att uppmuntra henne att studera på högskola och gå i terapi. I “Whatever Works” är situationen en helt annan. Här gifter sig Yellnikoff, en medelålders, intellektuell man som enligt egen utsago varit påtänkt för Nobelpriset i fysik, med en naiv, kristen sydstatsflicka som tjänar sitt uppehälle genom att rasta andras hundar. Första gången jag såg en Woody Allen-film tänkte jag: så där vill jag också vara, även om jag aldrig blir mer än en fattigmansvariant, bokstavligt talat; det händer att jag i baksäten på taxibilar säger till tjejer att de är så vackra att jag knappt kan hålla ögonen på taxametern, precis som Allen gjorde i Manhattan, men oftast tillåter min ekonomi mig bara att säga: “Du är så vacker att jag helt glömmer att hålla utkik efter tunnelbanekontrollanter”.
Men nu verkar det alltså som att Allen, vid 73 års ålder, gått och blivit vuxen, och det är ju visserligen lite tråkigt, men kanske inte så konstigt; “Jag skulle aldrig vilja tillhöra en klubb som vill ha någon som mig som medlem” till “Whatever Works” – mellan de citaten har mycket vatten flutit under broarna över East River.
Själv är jag hur som helst fortfarande bara en nervös, pessimistisk och kokett självhatande ung man. Som en konsekvens av min fascination för 70-talets Woody Allen har jag till exempel gått ur Intresseklubben där jag var sekreterare – man vill ju inte tillhöra en klubb som vill ha en själv som medlem – så någon annan får anteckna det intressanta, om det finns något, i denna mediokra krönika.