I Sverige är det en självklarhet. Filmerna på video, dvd och bio är alltid på originalspråk. När du går på bio vet du att du inte får Robert de Niro pratandes Dalmål och du vet att Jim Carrey inte är uppvuxen i Göteborg. Utomlands är detta emellertid långtifrån en självklarhet. I Frankrike, Italien, Tyskland, Japan – listan kan göras oändligt lång – dubbas nästan samtliga filmer. På teve är alla filmer som går på de statliga kanalerna (och alla kanaler som är gratis) dubbade och även biofilmerna är i majoritet dubbade.
Jag tar upp ämnet med tysken Fredrik. Vid ett tillfälle talar jag om att jag alltid ser film på originalspråk. Fredrik tittar på mig som om jag vore en idiot innan han förvånat utbrister:
– Va? Tittar du alltid på film med originalspråk?
– Ja? Det skulle mig aldrig falla i smaken att se en dubbad version av “Aviator”. Vem vill höra sin granne i DiCaprios kläder?, svarar jag, och fortsätter med att ställa frågan om han alltid ser på de dubbade versionerna.
– Givetvis, i Hamburg tror jag bara att det endast finns en biograf som visar filmer på originalspråk, en liten kvartersbio någonstans, säger han självklart. Det finns utan tvekan fler originalspråksbiografer i Hamburg, men bara det faktum att en Hamburgsbo tror att det bara finns en biograf där man beundra Johnny Depps röstarkiv bör ses som häpnadsväckande i svenska ögon och öron.
– Hur gör recensenter då de skall recensera filmer då? Inte kan de väl bedöma en skådespelare med någon annans röst? Ens kroppsrörelser och ens röst brukar ofta hänga ihop, frågar jag.
Han hinner le lite lätt men viftar snabbt bort min anklagelse och förklarar att dagens dubbning håller enormt hög klass. För att motbevisa detta citerar jag Tom Hanks i “Apollo 13”. Någon sekund innan börjar jag röra läpparna innan jag imiterar Hanks röst, “Huston, we have a problem” och fortsätter att röra läpparna när meningen är över.
Fredrik mumlar något ohörbart och förklarar att man numera synkroniserar skådespelarnas läppar med dagens teknik.
– Idag är allt möjligt med en dator, säger han diplomatiskt. Trots en del mindre inteligenta förklaringar är jag fortfarande lika oförstående av anledningen och faktumet till att man dubbar filmer. Varför är fransmän, italienare och spanjorer så dåliga på engelska? Varför dubbas inte franska filmer till engelska? Har allting med patriotism att göra? Är man bara stolta över sitt språk? Är det hela en ekonomisk och historisk fråga? När man en gång för länge sedan inledde dubbandet, fanns det då mer pengar i de franska, italienska och tyska filmbolagens kassor – än i till exempel svenska? Använde man detta överskott för att underlätta för publiken? Hade de svenska filmbolagen för dåliga ekonomiska förutsättningar för att ge ut en dubbad film till en så liten publik, redan från början? Det hade kunnat vara annorlunda om Sverige varit ett större land, med andra ord.
Svenskar, var glada över att ni inte behöver bläddra igenom Paris bioblad i en kvart innan ni hittar en lämplig tid, en lämplig film, och viktigast av allt “VO”-symbolen – version original.