127 timmar

Baserad på Aron Ralstons bok Between A Rock And A Hard Place handlar “127 timmar” om de fem dagarna Ralston spenderade med sin arm klämd under en stenbumling öde i Utahs öken. “127 timmar” handlar främst om att överleva, men också om hur mycket vi värdesätter vårt liv. Situationen tvingar Ralston att titta tillbaka på sitt liv och återuppleva minnena han upplevt med sin familj och hans ex-flickvän. Men ju längre tid som går övergår minnena till hallucinationskickar från panik och sömnbrist.
Danny Boyle fångar intensiteten Ralston tvingas genomlida, hur ångesten sakta kommer krypandes längs ryggraden, hur han desperat försöker spola tillbaka tiden och bara glömma allt. Men när intensiteten tar slut faller också “127 timmar”. Utan djup eller en riktig historia att berätta flagnar intresset tidigt.

“127 timmar” är egentligen bäst före och efter Ralston hamnar i sin prekära situation. James Franco uträttar mer som adrenalinjunkien som helst av allt bara vill vara själv och klättra på helgerna, än klämd under stenen. När han väl sitter fast under stenen har historien nått sin topp. Då har det gått 17 minuter. Resterande timme är egentligen bara upprepningar staplade på varandra. Men trots att det egentligen inte händer någonting signifikativt lyckas heller inte Boyle förmedla känslan av att Ralston faktiskt satt fast i över fem dagar. Med eviga tillbakablickar och hallucinationer glöms panikkänslan och ångesten bort i ett virrvarr av scener som inte heller låter oss lära känna människan Ralston.

“127 timmar” hade mått bättre av en annan disposition; vem var egentligen Ralston? Varför ska vi bry oss om honom när han väl hamnar i knipa? Och väl i knipan, vad går egentligen igenom ens tankar förutom ånger?