21 gram

Vi förlorar 21 gram när vi dör. Hur mycket ryms i 21 gram? Hur mycket går förlorat? Vad går förlorat? Frågorna i Alejandro González Iñárritus senaste film är djupsinniga och långt ifrån lätta att besvara – framför allt eftersom de flesta av dem inte har några svar. I en av de bästa filmerna på länge gör Sean Penn, Benicio del Toro och Naomi Watts alla sina livs roller i en välskriven historia med strålande foto och lysande klippning.
I “21 gram” vävs tre, för varandra, helt okända människors liv samman. En matematiker behöver en hjärttransplantation, en ensamstående mor och tillika rehabiliterad narkotikamissbrukare och en religiös före detta förbrytare möts i tragik och försoning.

Egentligen hade jag kunnat börja med att beskriva slutet och hela upplösningen. Det hade inte gjort någon skillnad. Du kommer ändå sitta som ett stort frågetecken och undra hur saker och ting hänger ihop. Slutet har blandats in i början, början i slutet, och mitten finns överallt.

När eftertexterna rullas upp tillsammans med den välstämda musiken, då förstår du. Pusselbitarna läggs på plats, och hela bilden blir klar. Den känslan är nästintill unik i ett filmiskt avseende. Robert Altmans likväl briljanta “Short Cuts” skapade en liknande känsla, men Altmans film om vardagen är långtifrån lika engagerande som Iñárritus film om livet.

Alejandro González Iñárritus har lyckats perfekt med den visuella kompositionen, sättet han använder sig av kameran och en kompromisslös klippning. Den nedtonade och vardagliga färgpaletten, det gryniga filtret och den ryckiga handkameran samt de snabba klippen skapar en en uppslukande närvaro och realistisk vardagskänsla.

De individuella prestationerna är enastående. I ett lyckas skådespelartrion skapa medkänsla, avsky och förakt. Naomi Watts faller flera gånger samman, skriker obehindrat och tappar kontrollen över sig och sitt liv. Man ruskar lite på huvudet och undrar om hon var tvungen att få sin egen pojkvän överkörd för att hon skulle kunna återge det så verklighetstroget. Vid sin sida har hon Sean Penns tunga röst, som med ett svagt hjärta inte orkar speciellt mycket. I de få scener då Penns karaktär får berätta historien ryser jag. Benicio del Toro briljerar likväl och efter en scen då hans karaktär börjar tvivla på gud vill jag inte annat än ställa mig upp och ge honom en stående ovation.

Just en stående ovation är hela filmen värd. “21 gram” kräver koncentration och energi. Har du dessa komponenter kan du se fram emot en fenomenal film.