3:10 to Yuma

Som urbana kvinnors fastklamrande i ungdomen har ansiktslyftning vunnit acceptans. I gottgörelsen för deras ofrånkomliga åldrande och i bekräftelsebehovet har identitetsproblemet bland medelålderskvinnor även kommit att bli synonymt med Hollywood; och dess profileringskris.
Då sedan 2000-talets upptakt, i kölvattnet av dyra felsatsningar, allt fler äldre filmer lagts på operationsbordet, går det att avläsa klara likheter med den plastikkirurgiska grenen. Med färg, nya skådespelare och modern teknik ska de äldre filmerna presenteras för upprättelse och nygammal bekräftelse. För en ny publik; för nya pengar. För några riviga drag med skalpellen.

Senast i raden av patienter är en femtioettårig vildavästernklassiker och ingreppsansvarig står James Mangold (Walk the Line). Utan tidigare erfarenheter av liknande ingrepp.

I originalet till 3:10 Yuma grips gängledaren Ben Wade i en präriehåla. Eftersom denne har att vänta ett dödsstraff nödgas hans fasttagare att flytta fången, över präriens slätter, till ett grannsamhälle med tågförbindelse. Därifrån ska ett tåg föra Wade mot en rättegång i Yuma. Wade är, även som fånge, en farlig motståndare, då hans vapenbröder har satt igång en frenetisk jakt på att finna deportationen; för en blodig uppgörelse. Denna grundläggande röda linje delar originalet med Mangolds, i övrigt fritt omtolkade, nyversion. Med avvikande händelseförlopp och slut har filmerna ett flertal avgörande skiljaktigheter.

Följden av att Mangold förlängt speltiden, med omkring en halvtimme, blir i stort fler och längre utdragna skjutscener och tomma dialoger, som tjänar filmens utveckling illa. Varken underhållande eller fördjupande ges Russel Crowe och Christian Bale, i huvudrollerna som Ben Wade respektive den medföljande farmägaren Dan Evans, lång tid att utveckla karaktärerna och en hjärnornas kamp dem emellan.

Ett problematiserat avstamp tas i Evans fattigdom. Med Wades följande mut- och övertalningsförsök presenteras ett dilemma om heder och etik i relation till penninglystnad. Wade och Evans har förståeligt nog flera likheter. Som en del av USA:s mindre lyckligt lottade är de närmast determinerade till ett liv som utstötta; vare sig de valt att underminera sig själva i svält för att tjäna sitt land, eller negligera lag och ordning för egen vinning.

Varför Mangold inte lyckas beröra är bristen på en intelligent vidareutveckling av denna moraliska diskussion, som försummas för ett manscentrerat, patriarkalt närmande av karaktärerna. Genom att Evans fjortonårige son ertappas följa efter deportationen, i motsats till originalfilmen, utvecklas ett sentimentalt fadersdrama. Med scener som är så typiska för dagens filmscen och en klimax ryckt från all sans blir 3:10 Yuma plötsligt mer av en allegori till amerikansk utrikespolitik.

Det är känslodrypande. Det är medelålders kvinnoproblem. Det är ett illa utfört kirurgiskt ingrepp.