50/50

Att skratta samtidigt som tårkanalerna är nära att öppna sina portar är en unik upplevelse. På samma sätt är “50/50” en unik film där våra känslor sätts på prov i en vackert inramad historia om livet.
Manusförfattaren Will Reisers biografiska berättelse om hur han vid 27 års ålder fick en allvarlig form av cancer i ryggkotan skulle kunna vara uppslaget till en dräpande historia om rädslan för att dö. Reiser hade också kunnat göra lätta känslosamma poänger i att låta sig själv, eller karaktären han senare kom att skriva, förändra sitt liv och försöka uppnå allt han inte hunnit med i sitt korta liv. Istället låter han “50/50” handla om det vardagligt komiska situationerna som uppstår i kemoterapin, hos terapeuten eller hos det närmaste umgänget.

Joseph Gordon-Levitt, perfekt som Reisers alterego, hinner knappt bearbeta nyheten om cancern innan han tvingas in i kemoterapins dråpliga vardag. Hans bästa vän (Seth Rogen) gör sitt bästa för att hålla humöret uppe, men när verkligheten långsamt börjar sjunka in blir också han indragen i cancerns mörka spiral. Men “50/50”, trots sin ganska mörka premiss, handlar mer om att växa upp och ta ansvar än om cancern i sig.

Birollerna är genomgående lysande, där Seth Rogen mest verkar spela en version av sitt riktiga jag, där han visar hur ömhet mellan män är en ganska komplicerad historia. Trots att Anna Kendrick spelar samma karaktär hon nästan alltid gjort; kortfattad, spänd, snabbpratandes – är hennes storyline som psykiatern som försöker förbli professionell samtidigt som hennes känslor tar över handen, filmens verkliga behållning.

Att göra en komedi som något så känsligt och sorgligt som cancer är ingen enkel sak. Men humorn och filmens ton är en perfekt balans för att filmen inte ska bli av det sentimentala slaget. “50/50” är roligare, mer känslosam och antagligen bättre än det mesta du kommer att se i år.